Tv-recension: Humorkonserv utan poänger

Det är tidigt 1900-tal och Herschel Greenbaum och hans hustru Sarah lämnar sin fattiga tillvaro i Östeuropa för att söka lyckan i USA. Herschel får jobb på en fabrik som gör inlagda gurkor. En dag ramlar han ner i ett fat med gurkor och inläggningsvätska. 100 år senare vaknar han upp i dagens New York och har inte åldrats en dag.

En realistisk komedi? Nja, inte riktigt, väl. Men i filmens värld måste man som bekant ibland köpa även det mest otroliga och varför inte. Vad skulle till exempel skräckfilmen vara om man krävde att den skulle vara realistisk?

Hur som helst, Herschel får hjälp av myndigheterna att hitta sin ende släkting. Han heter Ben, bor i Brooklyn och tillbringar sin tid vid datorn i ett mångårigt försök att lansera en ny app. Efter ett tag blir de båda ovänner, Herschel lämnar lägenheten och börjar en framgångsrik gatuförsäljning av inlagda gurkor. Ben blir sur och börjar göra sitt bästa för att underminera verksamheten. Varje gång Herschel tycks resa sig igen är Ben där och saboterar.

Seth Rogen spelar både Herschel och Ben och är också en av filmens producenter. Uppenbarligen är det ett projekt som har legat honom varmt om hjärtat, synd bara att det inte blev bättre.

”An American pickle” är en sån där film som bara är. Den finns där, man ser den och sedan är den bortglömd. Den är inte speciellt rolig, den är inte särskilt dramatisk och att de två Greenbaums i slutet kommer att bli vänner igen är självklart och lika självklart är att det slutet kommer att bli så där amerikanskt sentimentalt. Bäst är sekvenserna när Herschel har blivit megakändis och framträder i tv och på estraddebatter, här finns åtminstone ansatsen till en satirisk hållning som regissören Brandon Tost tyvärr inte fullföljer.

Seth Rogen har alltid en sympatisk framtoning, men här är det svårt att engagera sig i någon av de två rollfigurerna. Trickfilmningen där de båda finns i bild samtidigt är helt okej, även om den inte går att jämföra med resultatet då Mark Ruffalo spelade tvillingar i ”I know this much is true”.

Det är också synd att Sarah Snook (från ”Succession”) inte fick följa med från 1919 till 2019. Henne hade jag gärna sett mer av.

Gunnar Rehlin/TT