Esse Österman var högsta befäl på Räddningstjänsten i Trollhättan torsdagen den 21 juli 1994 klockan 11.51 när larmet kom om skogsbrand på Isterklevsmossen mellan Koberg och Svalehult.
Han ryckte ut tillsammans med en insatsstyrka på sju man, fördelade på släckbil, tankbil och skogsbrandbil och var på plats strax efter klockan tolv. Deltidskåren i Sollebrunn hade larmats samtidigt och kom några minuter innan.
- I det läget visste vi ingenting om brandens omfattning, men vi visste att det var torrt i markerna. Det hade inte regnat på länge, säger Anders Gillek.
Han var i första skedet jourhavande brandingenjör och fanns kvar på brandstationen och bemannade ledningscentralen. Strax efter klockan 13 blev han avlöst och begav sig till brandplatsen, där han övertog uppgiften som räddningsledare för den gigantiska insatsen och var i gång till halv två på natten.
Det svåraste vid en skogsbrand är att få överblick, förklarar Anders Gillek. Därför begärde han helikopterhjälp i ett tidigt skede. Och redan klockan 13.45 var han uppe med polishelikoptern och inspekterade.
- Det var ett stort område som brann och man kände man sig fruktansvärt liten.
Branden hoppade mellan trädtopparna och spred sig
i rasande fart mot gårdarna i Svalehult.
- Första tanken var att stoppa den med en brandgata, men det fanns det inte tid för.
Sedan inriktade han sig på att hejda branden vid Svalehultsvägen, som var en naturlig begränsningslinje.
- Det lyckades inte riktigt och jag var ganska övertygad om att vi inte skulle kunna rädda husen, säger Anders Gillek.
Därför gav han polisen order om omedelbar evakuering.
SOS gick ut via radion och uppmanade all tillgänglig brandpersonal från ett stort område att snarast infinna sig. Riksväg 42 stängdes av, polisen dirigerade om trafiken och man upprättade en ledningsplats vid Holmgärdet söder om brandplatsen.
Mer material och fler resurser rekvirerades och anlände efter hand. Bland annat kom fem militärhelikoptrar från Säve, Berga, Halmstad och Såtenäs under eftermiddagen och kvällen och hjälpte till med vattenbombningar.
Ute i skogen slet brandmän och hemvärn i långa pass utan vare sig mat eller dryck.
- Första dygnet var kaotiskt. Vi hade ingen koll på hur mycket folk det var och var de var, för radiosambandet fungerade inte, säger Anders Gillek.
Göran Sundebäck minns att allt var svart - träden, marken och himlen - och att det brann överallt runt omkring.
Han minns också hur det kändes när branden kom som en galopperande massa emot honom, när han deltog i insatsen vid Svalehultsvägen.
- Vi fick retirera ut på en åker och där satt vi en god stund. Slangarna hade brunnit av och vi kunde inte orientera oss på grund av röken.
LISBETH BENGTSSON
0520 - 49 42 11
[email protected]
 |
|
Foto: BENGT NILSSON
"Det |
Han ryckte ut tillsammans med en insatsstyrka på sju man, fördelade på släckbil, tankbil och skogsbrandbil och var på plats strax efter klockan tolv. Deltidskåren i Sollebrunn hade larmats samtidigt och kom några minuter innan.
- I det läget visste vi ingenting om brandens omfattning, men vi visste att det var torrt i markerna. Det hade inte regnat på länge, säger Anders Gillek.
Han var i första skedet jourhavande brandingenjör och fanns kvar på brandstationen och bemannade ledningscentralen. Strax efter klockan 13 blev han avlöst och begav sig till brandplatsen, där han övertog uppgiften som räddningsledare för den gigantiska insatsen och var i gång till halv två på natten.
Det svåraste vid en skogsbrand är att få överblick, förklarar Anders Gillek. Därför begärde han helikopterhjälp i ett tidigt skede. Och redan klockan 13.45 var han uppe med polishelikoptern och inspekterade.
- Det var ett stort område som brann och man kände man sig fruktansvärt liten.
Branden hoppade mellan trädtopparna och spred sig
i rasande fart mot gårdarna i Svalehult.
- Första tanken var att stoppa den med en brandgata, men det fanns det inte tid för.
Sedan inriktade han sig på att hejda branden vid Svalehultsvägen, som var en naturlig begränsningslinje.
- Det lyckades inte riktigt och jag var ganska övertygad om att vi inte skulle kunna rädda husen, säger Anders Gillek.
Därför gav han polisen order om omedelbar evakuering.
SOS gick ut via radion och uppmanade all tillgänglig brandpersonal från ett stort område att snarast infinna sig. Riksväg 42 stängdes av, polisen dirigerade om trafiken och man upprättade en ledningsplats vid Holmgärdet söder om brandplatsen.
Mer material och fler resurser rekvirerades och anlände efter hand. Bland annat kom fem militärhelikoptrar från Säve, Berga, Halmstad och Såtenäs under eftermiddagen och kvällen och hjälpte till med vattenbombningar.
Ute i skogen slet brandmän och hemvärn i långa pass utan vare sig mat eller dryck.
- Första dygnet var kaotiskt. Vi hade ingen koll på hur mycket folk det var och var de var, för radiosambandet fungerade inte, säger Anders Gillek.
Göran Sundebäck minns att allt var svart - träden, marken och himlen - och att det brann överallt runt omkring.
Han minns också hur det kändes när branden kom som en galopperande massa emot honom, när han deltog i insatsen vid Svalehultsvägen.
- Vi fick retirera ut på en åker och där satt vi en god stund. Slangarna hade brunnit av och vi kunde inte orientera oss på grund av röken.
LISBETH BENGTSSON
0520 - 49 42 11
[email protected]