Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt TTELA
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Henrik Esperi miste sin fru Nina drygt ett år efter parets son Elton hade fötts. Det som från början misstänktes vara havandeskapsförgiftning visade sig vara lungcancer.
Henrik Esperi miste sin fru Nina drygt ett år efter parets son Elton hade fötts. Det som från början misstänktes vara havandeskapsförgiftning visade sig vara lungcancer. "Sorgen kommer alltid att finnas där, men nu fokuserar jag på de lyckliga minnena", säger Henrik – här tillsammans med katten Sushi. Bild: Anna Edlund

Ett år efter att sonen föddes gick Henriks fru Nina bort

Han skulle precis bli pappa för första gången när livet på mer än ett sätt för alltid förändrades. Det som misstänktes vara havandeskapsförgiftning visade sig i slutändan handla om cancer – och lite mer än ett år senare dog Henrik Esperis fru Nina.

De hade hittat metastaser i hjärnan. Det var strax innan beräknad förlossning och akut kejsarsnitt beordrades. Kort därefter konstaterades lungcancer. Henrik Esperi lutar sig tillbaka i soffan. Han har just berättat om hur livet vändes upp och ner i stunden då sonen Eltons mamma Nina insjuknade i cancer.

– Hon ville aldrig veta prognosen, säger Henrik. Jag ställde upp på det och vi jobbade in i kaklet för att hon skulle bli frisk. Det var först dagen innan hon dog som jag tappade hoppet.

– Vi är inte kristna men den dagen sa Nina ”gå och be för mig”, så jag tog Elton och gick till kyrkan. Men morgonen efter förstod jag fortfarande inte hur allvarligt det var.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Henrik förklarar att de då hade ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, och han minns hur han sa till en av vårdarna att han behövde gå på toaletten men fick till svar ”gå inte nu”.

– Då ramlade polletten ner, sedan gick det snabbt. Det är svårt att förstå – samtidigt förstår du direkt. När själen lämnat finns bara ett paket kvar. Känslan är märklig.

Från att Elton föddes och Nina påbörjade sin behandling dröjde det 14 månader till det sista andetaget.

– På något sätt har människan en förmåga att anpassa sig, konstaterar Henrik. Vi hittade familjelivet. Hon kämpade, naturligtvis – det gjorde vi alla. Men vi planerade också för framtiden. Jag friade direkt när vi kom hem efter att Elton fötts. Det blev ett sätt att befästa ”nu kör vi, jag är här”.

Chockartat att bli ensam kvar

Henrik gör återigen en kort paus och lägger därefter till:

– Det är fantastiskt att man kan hitta lyckan ändå. Livet slutade inte i och med diagnosen.

Men att sedan bli ensam kvar med Elton beskriver Henrik som chockartat.

– Ibland tvivlar jag på vad jag minns från den tiden. Vi lämnade i alla fall lägenheten dagen då Nina dog och flyttade in hos min mamma.

Med en ettåring hemma var dock livet tvunget att fortsätta.

– Det blev min räddning att jag behövde gå upp på morgonen och mata Elton och klä honom. Samtidigt smög sig en påtaglig känsla av fysisk saknad på. Länge satt jag, som man ser på film, med kuddar jag kramade samtidigt som jag grät.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Vid tidpunkten bodde familjen i Strängnäs men för tre år sedan bestämde sig Henrik för att flytta till Göteborg. Hans mamma hade bosatt sig i Stockholm och Henrik ville komma närmare sin syster och Eltons kusiner.

– Det markerade också någon slags början på en ordentlig frigörelse. Vi gick in i en ny fas.

Fick kontakt med Randiga Huset

I Göteborg kom Henrik och Elton dessutom i kontakt med verksamheten Randiga Huset som stöttar barn och familjer vid dödsfall.

– Det kändes som hemma, direkt. Både de som går dit och de som jobbar där är fantastiska. Och Elton tycker om att vara där. Det är verkligen jättekul och viktigt för honom. Jag är oerhört tacksam för den plattformen.

Elton är i dag sju år och Henrik berättar att de då och då tar fram kartongen med minnessaker, de pratar om mamma och har bilder av henne på väggarna.

– För Elton är det naturligt att inte ha sin mamma i livet, men den här tysta sorgen han bär på… ett barn som inte minns. Allt blir så ogreppbart. Dels döden, dels den här personen som han inte har några minnen av. Men för ett tag sedan på Randiga Huset sa Elton ”min mamma är död, men pappa hjälper mig att komma ihåg”. Det gjorde mig glad. Och kanske har han ändå vissa känslominnen kvar.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Henrik förklarar att han ett år efter sin frus död började jobba igen och då tog på kavaj och slips.

– När Elton såg mig bröt han ihop och grät floder. Efter en stund kom jag på att han inte hade sett mig i kavaj sedan begravningen. Men nu går det bra. Han älskar kavajer själv.

"Det har varit en utmaning"

Ettårige huskatten Sushi – ”Eltons julklapp, vi behövde en extraperson i familjen” – smyger in under bordet.

– Jag har funderat lite på hur man kan engagera sig för att stötta andra, säger Henrik. Men jag skulle i alla fall vilja uppmana män att be om hjälp om de behöver. Jag upplever att färre män pratar om sådant här, men gör man det så dras plötsligt ett skynke bort och andra öppnar sig.

– Det har varit en utmaning att ta hand om mig själv när jag haft en överordnad uppgift. Men jag hoppas att jag har pratat av mig tillräckligt under vägs gång. Sorgen kommer alltid att finnas där, men nu fokuserar jag på de lyckliga minnena.

Henrik Esperi

Ålder: 40 år.

Bor: Sannegårdshamnen.

Familj: Sonen Elton och katten Sushi.

Gör: Affärskonsult.

Intressen: Friluftsliv, sommarhuset, motorcykeln, skidor, taekwondo.