Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

ARKIV 1994-11-13Moderatledaren och förre statsministern Carl Bildt hälsar på valarbetare när han anländer till vallokalen för att rösta i den svenska folkomröstningen om Sveriges medlemskap till den Europeiska Unionen 13:e november 1994. Svenska folket röstade ja till medlemskap i EU med 52,3 procent mot nej-sidans 46,8 procent.Foto: Ola Torkelsson / TT / Kod: 1028
Carl Bildt hälsar på valarbetare när han anländer till vallokalen för att rösta i den svenska folkomröstningen om Sveriges medlemskap till EU 13:e november 1994. Bild: Ola Torkelsson / TT /

Europa gjorde Sverige demokratiskt på riktigt

Folkvilja eller maktdelning? För Socialdemokraterna har valet varit givet: Folkvilja. Men sedan 1995 har någonting långsamt förändrats. I samarbete med idétidskriften Liberal Debatt har ledarredaktionen låtit skribenten Eric Luth berätta om hur det gick till när EU fick socialdemokraterna att göra upp med arvet från Palme.

Stefan Löfven var den första socialdemokraten som förespråkade en liberal och inte en populistisk demokrati, skrev statsvetaren Tommy Möller i Axess förra året.

En liberal demokrati, med tydliga maktdelningsprinciper och starka konstitutionella skydd, var egentligen konservativ, ansåg exempelvis Olof Palme. Den liberala demokratin syftade bara till att sätta upp garantier mot samhällsförändringar, garantier mot folkviljans förverkligande.

Med samma argument motsatte sig socialdemokratin det grundlagsskydd som den borgerliga regeringen på 1970-talet införde för medborgerliga fri- och rättigheter. Som Palme uttryckte det:

”Det är icke i sinnrika författningsregler utan det är i människors, de breda folkgruppernas engagemang för demokratin som värnet finns. […] Därför kan sådana här sinnrika spärrar, icke till förmån för demokratiska fri- och rättigheter utan mot ett folkligt reformarbete, snarare vara en fara än ett skydd.”

Sverige var med och grundade Europarådet 1949. Därefter dröjde det mer än trettio år innan Sverige år 1982, som första nordiskt land, kom att fällas av Europadomstolen. I det så kallade Sporrong-Lönnroth-målet konstaterade man att Sverige hade kränkt europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, i ett fall som handlade om äganderätt och expropriering.

Den fällande domen ledde till intensiva diskussioner. Det var ganska pinsamt att Sverige – detta progressiva, demokratiska välfärdsland – ansågs kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Hur skulle man få bukt med detta?

Som ett resultat av den fällande domen, och ett tjugotal till som följde, sade sig lagstiftarna vara beredd att föreslå åtgärder så att ”ingen tvekan skulle råda om att svensk lag överensstämde med konventionen.”

Drygt tio år senare, 1 januari 1995, inkorporerades Europakonventionen i svensk lag, och gavs konstitutionellt skydd i Regeringsformen. En andra våg av sinnrika spärrar, som satte upp garantier mot folkviljans förverkligande, bakades in i svensk lag.

Samma dag som Europakonventionen grundlagsskyddades gick Sverige med i EU. Om Europakonventionens fällande dom inledde en första förändringsresa, innebar EU en andra. En förändringsresa av rang.

En rapport från institutet SIEPS inför det svenska EU-medlemskapets 25-årsjubileum, drog slutsatsen att ”rättighetsjuridiken har fått ett ökat fokus” i Sverige. Sverige har, fortsätter man, fått ett mer ”kontinentaleuropeiskt rättsligt tänkande”.

Innan 1 januari 1995 fanns alltid risken att folkviljan kunde köra över minoritetens rättigheter. Majoritetens förtryck, som John Stuart Mill en gång kallade det. Vi kan tacka EU och Europarådet för de sinnrika spärrarna mot folkviljans förverkligande.

Låt mig ta ett konkret exempel. En viktig grundpelare i EU är att det inte ska bero på vilket medlemsland man bor i, vilka fri- och rättigheter man har. Genom stadgan för grundläggande rättigheter har medborgare i EU ett av världens starkaste skydd.

För Europas minoriteter har EU ofta varit en räddare i nöden.

Häromåret prövades den grundpelaren i EU-domstolen: I Rumänien är inte samkönade äktenskap tillåtet, och därför ville landet neka en amerikansk man – som var gift med en rumänsk man – uppehållstillstånd. Hade amerikanen varit en kvinna, hade det däremot inte varit något problem. Rumänska staten förlorade.

Two men draped in rainbow flags in a nightclub in Bucharest, Romania, Sunday, Oct. 7, 2018. Polls have closed in Romania after two days of voting on a constitutional amendment that would make it harder to legalize same-sex marriage. But the weekend referendum to redefine marriage failed to attract large numbers of voters and risk being voided. (AP Photo/Andreea Alexandru)
Samkönade äktenskap har varit föremål för en folkomröstning år 2018 i Rumänien. Bild: Andreea Alexandru

Förlusten tvingade Rumänien att ge uppehållstillstånd till den amerikanske mannen. Stadgan för de grundläggande rättigheterna garanterar alla att bli lika behandlade, oavsett var i unionen man bor. Har man gift sig i Bryssel har man samma äktenskapliga rättigheter som om man har gift sig i Bukarest. Vilka rättigheter man har som EU-medborgare ska inte bero på vilket medlemsland man bor i.

För Europas minoriteter har EU ofta varit en räddare i nöden. Den europeiska rätten, som står över den nationella politiken, är ofta garanten för att folkviljan inte kan gå bärsärkagång mot den egna minoriteten.

I den svenska opinionen har många under de senaste åren klandrat EU:s östeuropeiska medlemmar. Man har, med fog, kritiserat hur folkviljan har tillåtits styra: majoriteten har fått förtrycka minoriteten, så länge det har varit ett resultat av (någorlunda) fria val.

Eric Luth Bild: Aida Kadrispahic / Wikipedia
Eric Luth Bild: Aida Kadrispahic / Wikipedia

Men samtidigt som man med rätta bör kritisera majoritetens förtryck när den visar sitt fula ansikte i Rumänien, bör man komma ihåg att Sverige – och i synnerhet Socialdemokraterna – länge var motståndare till just sådana sinnrika spärrar som kan motverka förtrycket.

Stefan Löfven gjorde Socialdemokraterna till anhängare av den liberala demokratin. Men det starka skyddet för den liberala demokratin kommer inte från svensk socialdemokrati. Det kommer från Europarådets inkorporerande i svensk lag, och det svenska EU-medlemskapet.

Den svenska liberala demokratin har EU att tacka. 1 januari 1995 kommer att gå till historien som ett av vår nations viktigaste datum.