Inte ens de närmast sörjande på plats i hallen i Lidköping tycktes speciellt intresserade av att vara med igår. Det var energilöst, tråkigt och trist. Låtar som vi redan hunnit tröttna på upprepades igen och igen i dueller som knappt kan ha fått den där omskrivna roboten i Västergötland att orka lyfta luren.
Christer Björkman och SVT intygar envist att de tror på årets festivalproduktion och väljer att försöka ta kritiken mot programledarduon med ro. Okej, men visst kändes det en smula desperat att äntligen låta Anders Jansson ta på sig Tiffany Persson-peruken i Andra chansen?
Överhuvudtaget var det en platt, pliktskyldig sändning som inte blev ett dugg bättre av strulade grafikskyltar, utslitna låtar och en Nour El-Refai som var uppenbart trött och sliten och inte riktigt klarade av att hålla uppe vare sig fokus eller humör. Jag förstår henne verkligen.
Det hade varit bättre med en veckas schlagerpaus, låta oss längta lite efter avgörandet och få igång suget ordentligt inför en hejdundrade final
Två finalister skulle ändå vaskas och fram och det fick alltså bli Helena Paparizou och Linus Svenning. Med en lite enklare lottning i deltävlingarna hade Partille-Paparizou inte behövt ta den här onödiga omvägen. Hon ska såklart vara med i Friends arena. Linus Svenning gick in i tävlingen med själ och hjärta och blev till sist belönad för det. Det känns bra.
Det är ovisst inför nästa vecka i Friends arena. Men det är värt att veta att Ace Wilders Busy doin' nothin' är mest spelad av alla festivallåtar på Spotify. Jag vet inte hur stora växlar man kan dra på det, men jag säger här och nu att Ace ligger perfekt i vinnarhålet inför finalen i Solna på lördag.
TILL SIST: Jag väljer dansk flöjt före svensk nyckelharpa alla dagar i veckan.
