Det är nu det ska avgöras. Vem eller vilka ska vi skicka till Eurovisionsfinalen i den där stora grå industribyggnaden utanför Köpenhamn?
De senaste dagarna i Friends arena har det märkts att insatserna har höjts. Alla artisterna vill vinna, men säger i nästa andetag att det inte gör så mycket om man inte går hela vägen. Så är det förstås inte. Det står prestige, pengar och karriärer på spel ikväll och att påstå att det är okej att komma sjua är bara ett sätt att hantera den egna nervositeten.
Så Alcazar upprepar envist att det inte finns några konkurrenter i startfältet, bara kollegor, och att man är här för att tillsammans göra ett bra tv-program. Lina Hedlunds blick när hon kliver ur den gigantiska discokulan signalerar något helt annat. Anton Ewald menar att det inte är hela världen om han inte vinner, men dissen av veteranen Sanna Nielsen kom spontant från hjärtat och går inte att snacka bort i efterhand. Den vanligtvis belevade och lågmälda Sanna Nielsen svarade med härskarteknik och kallade Ewald för "lilla gubben" när hon intervjuades i GP. Själv lämnar hon absolut ingenting åt slumpen inför kvällens framträdande. Skulle Sanna Nielsen ännu en gång missa schlagerguldet kommer hon kanske aldrig kunna skaka av sig rollen som den ständiga tvåan. Det är nu eller aldrig för Sanna och det vet hon.
Personligen tror jag Ace Wilder lyckas med konststycket att gå från okänd till slutgiltig segrarinna. Man blir glad av hennes låt och hon känns befriande avslappnad jämfört med sina konkurrenter. Att Wilder dominerar stort på Spotify bevisar att hon har redan har stora delar av publiken med sig. Även om den mystiska, internationella juryn är mer konservativ än tv-tittarna och föredrar Sanna Nielsen kommer det inte räcka för att ta in stockholmskans försprång.
TILL SIST: Ett Abba-medley som mellanakt? Är det inte dags för Melodifestivalen att skaka av sig Abba-spöket och gå vidare snart?
