Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Med laser behandlar Agneta E Westin smärta i knä, rygg och nacke. Hon trivs med sitt jobb och att hjälpa människor som upplever smärta.

Agneta tvekar aldrig

Hon gillar att skapa, renovera och fynda på loppis. Hennes hjärta klappar för barn, hästar och hundar. Till vardags jobbar Agneta E Westin med friskvård.

Agneta E Westin är glad och inspirerande att ­samtala med. När hon berättar om vad hon gjort hittills så undrar jag hur hon har hunnit med allt.

Hon växte upp i Intagan, tillbringade mycket tid i skogen och i pappas garage.

– Pappa har alltid uppmuntrat mig att våga pröva själv. Han gav mig grejer och visade hur jag skulle göra. Så fick jag försöka själv att laga cykeln eller moppen.

Då Agneta tagit studenten, hon gick konsumtion- och textillinjen, missade hon ansökningstiden till tillskärarakademin i Borås. Då dök det upp ett ­alternativ: au pair i Brindisi, Italien.

– Återigen var det pappa som uppmuntrade mig att åka. Jag hade aldrig varit utomlands och kunde inte ett ord italienska.

I biltvätten

Men Agneta åkte och kom hem igen efter ett år av ­upplevelser och lärdomar. Au pair handlar mest om barnpassning, men Agneta hade vävt mattor, något 
hon hade lärt sig under gymnasietiden, och lärt sig mycket italienska.

– Jag rekommenderar alla som har chansen att åka utomlands och läsa eller jobba! För mig blev det ett minne för livet och jag ­saknar Italien, maten och italienarnas sätt att leva.

Efter en period med arbete på Saab, där bilar skulle tvättas och köras ut på löpande band, fick Agneta arbete i förskola med en grupp sexåringar. Hon åkte till Falun för förskol­lärarstudier och arbete. Väl hemma igen fick hon jobb på Gullvivan.

Under gymnasietiden väcktes intresset för motorcyklar.

– Tänk tidigt på sommaren, du fäller ned visiret, det luktar koskit och du glider runt, känner temperaturskillnader och passerar genom dimmolnen.

Det var ett par intensiva mc-år i övre tonåren som Agneta aldrig glömmer.

Hästprat

Som hästtjej har hon upplevt ungefär samma sak.

– Det finns inget som slår mc, men en tur på häst­ryggen är också underbar. Och du kan tro att jag har pratat mycket med hästar. De är så bra på att kommunicera.

Hon började som tre­åring, blev upplyft på en fjording, höll krampaktigt 
i manen med benen i spagat. Så bar det iväg.

Ett nytt kapitel i Agnetas biografi inleddes med ­studier i teckenspråk och syntolkning. Det blev handikappvetenskap, beteendevetenskap och pedagogik.

– I många år jobbade jag med synsvaga barn och barn med låg utvecklingsnivå. Jag hoppade runt på skolor där barnen fanns.

Men i slutet på 90-talet sa kroppen ifrån. Agneta hade jobbat hårt och blev sjukskriven.

– Jag har alltid varit intresserad av träning, kost och hälsa. Och på min väg tillbaka fick jag taktil ­massage.

Lindra stress

Tillbaka i förskolan ­började hon fundera över vad det är som gör att man blir stressad. Hon började jobba med massagesagor 
i barngrupperna.

– Jag kände i mina händer att jag kunde hjälpa ­människor. Nästa steg blev helt naturligt. Jag utbildade mig till taktil massör och startade eget. Det handlade om att lindra människors stress, hjälpa dem att gå ned i varv.

Men många som Agneta mötte hade ont här och där. Anatomi kändes nöd­vändigt att lära sig, så hon fortsatte med en utbildning till massageterapeut och därefter flera kurser för att bredda sitt kunnande.

Nu jobbar hon fyra dagar 
i veckan med sitt friskvårdsföretag och en dag i veckan 
i förskola.

– Det vore tungt att ­massera 40 timmar i veckan och jag vill inte släppa ­kontakten med barn och kolleger i förskolan.

Parallellt med yrkeslivet har Agneta alltid något ­skapande projekt. Hon gillar att renovera, måla och inreda.

– Det finns alltid idéer. Jag gör skisser och visar min man Svante hur jag tänker mig projektet. Han är ­elektriker, men är bra på att snickra.

Självklart med hund

Hundar har alltid funnits hos Agneta. Eftersom Svante jagar, så finns det ­alltid en jakthund i huset. På senare år har det också funnits en och annan valp som växt upp och utbildats till ledarhund.

– Vi är fodervärdar. När valpen vuxit upp och är lite drygt ett år lämnar vi den för att den ska utbildas. Självklart är det svårt att lämna den, men vi gör en insats för en god sak. Det råder brist på både ledarhundar och tjänstehundar.

Uppfödaren brukar skicka ett kort till familjen Westin och berätta hur det går för hunden och var den finns.

– Det känns gott. Vi hade en liten tik som älskade ­vatten. Hon hamnade 
i Helsingborg så det passade ju bra. En annan var en ­riktig snöälskare. Han kom till Norrbotten nånstans.

Familjens egen Ella, en flatcoated retriever, är ­nästan som mamma till de små.

– Hon uppfostrar dem och markerar på hundars språk om de gör fel.