Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Sista halshuggningen på Galgeberget

Vid ett postrån 1854 mördas postiljonen och kusken slås sönder och samman. De fyra rånarna kan kort därefter gripas. Två dem döms till lagens strängaste straff och halshöggs på Tingbergskulle 1857.

 

 

Tusentals människor har samlats vid Tingbergskulle utanför Lödöse. Dagen är den 22 april 1857. Som inför en större händelse vibrerar luften av både skräck och förväntan. En stämning som nog hade kunnat beskrivas som både tryckt och uppsluppen på samma gång. Människorna har inte samlats för årets första picknick. Deras fasansfulla förväntningar handlar om att få en skymt av när mördarna och postrånarna Karl Gustav Björk och Anders Daniel Nattsén möter bödeln och blir halshuggna inför publik. Även pressen finns på plats för att skriva om det fasansfulla skådespelet. Medan de båda förs upp mot schavotten hinner vi ta det hela från början.

Anledningen till att de denna aprildag står inför bödeln var en händelse tre år tidigare. Nattsén och Björk befann sig tillsammans med sina två kumpaner på rånturné i Västsverige. De hade träffat varandra på olika fängelser runtom i landet, Nattsén hade för olika brott nyligen blivit släppt från fängelset i Malmö där han avtjänat ett treårigt straffarbete. I Malmö hade han träffat en man vid namn Anders Pettersson Ting också han en person med ett långt kriminellt förflutet bakom sig. Ting hade vid en annan volta lärt känna en tredje man Lars Gustav Nilsson. Nattsén och Ting beger sig vinter 1854 norrut mot Uddevalla för att träffa Nilsson, hos honom befinner sig Karl Gustav Björk. De fyra är samlade och kan nu lägga upp planer för att bli rika genom olika stötar.

– I de tidningar som skriver om det här är det ett så gammalt språk. Men i dag skulle man kunna kalla dem för yrkeskriminella. De hade nog inte haft någon bra uppväxt, berättar Birgitta Johannson, aktiv i Lödösebygdens hembygdsförening och arrangerar vandringar till avrättningsplatsen på Tingbergskulle.

Att i alla fall Karl Gustav Björk inte haft det lätt i livet berättar Birgitta.

– Han föddes i Uddevalla 1825 där fadern var läkare men hade dött när Karl Gustav fortfarande var liten. Redan vid 14 års ålder hade han agats med ris för åtskilliga stölder. Han hade under sitt kringstrykande liv försörjt sig genom småhandel. I Lane, Uddevalla och Arvika hade han dömts till fängelsestraff för olika stölder. Han hade inget yrke, kunde inte läsa och det står att han inte tagit nattvarden när man läser om honom. Han var alltså inte konfirmerad, berättar Birgitta.

I fängelset har Nattsén beskrivits som en man med goda ledaregenskaper som lätt får med sig andra. Därför kan man anta att han likt Sickan i Jönssonligan presenterade sina rånplaner för de andra tre. Klart är i alla fall att pistoler inköps i Uddevalla, efter ger de sig ut på sin rånturné. Planen är att råna postvagnar runtom Vänersborg och i Norge. Att råna postvagnar var vid denna tid ett lönsamt brott och röster hade höjts för att höja postiljonernas säkerhet.

Under sin turné begår de ett antal småstölder och Björk kommer över en bikupa som han kunde sälja med god förtjänst. De fyra längtar efter den stora stöten och i mars 1854 kan de sätta sin plan i verket. Målet är att råna en postskjuts som går mellan Vänersborg och Göteborg. I utredningen nämns Nattséns almanacka som ska ha innehållit uppgifter om postlinjer i hela Sverige.

De gömmer sig i en klippskreva i Blästorps bräcka i närheten av Skepplanda. Med sig har de vässade käppar för att använda vid rånet, men också pistolerna de köpt tidigare. Postskjutsen är två timmar försenad och de fyra männen fördriver tiden med att dricka brännvin.

När postskjutsen åker förbi klippskrevan hoppar Björk upp på vagnen och smäller till postiljonen. Då kastar sig hästarna till vänster och de både ramlar ner på landsvägen. Postiljonen ska då ha grabbat tag i Anders Pettersson Ting varav han ropar följande till Nattsén som håller fast hästarna " kom och hjälp oss din jävel". Sen går allt mycket fort. Anders Pettersson skjuter postiljonen och Karl Gustav Björk rycker åt sig hans sabel och hugger honom flera gånger i huvudet. Den döda kroppen lämnas sedan på landsvägen.

Postiljonen var inte ensam, med sig hade han en kusk som Nattsén sätter efter. Kusken hinns upp och han ska enligt uppgift ha slagits sanslös med en av de medförda påkarna. I förhör senare ska Nattsén ha berättat att han till de andra rånarna sa: "Jag har gifvit honom så mycket att han ligger stilla."

Kusken hette Sven Berntsson och efter att han vaknat till efter den grova misshandeln beger han sig till värdshuset i Lödöse och larmar nattvakten där om vad som precis skett.

De fyra rånarna kunde sedan gripas och av Ale härads ting döms alla till döden genom halshuggning. Lars Gustav Nilsson och Anders Pettersson Ting, benådas senare och straffet omvandlas till livstids straffarbete. För Nattsén och Björk finns ingen nåd och de sitter fängslade i tre år i Vänersborg innan det är dags att träffa profossen. Under 1800-talet hade bödeln gjorts om till en statstjänsteman och kallades antingen profoss eller skarprättare.

– Rätten ansåg nog att de varit drivande, säger Birgitta Johansson.

Tillbaka på Tingbergskulle och Nattsén och Björks dödsstraff ska verkställas.

Avrättningsplatsen bildar en cirkel som markeras av ett antal stora stenar. Runtom hela cirkeln har män med långa störar bildat en så kallad spetsgård, för att förhindra att de dödsdömda ska fly eller för att någon skulle kunna ta sig in till de dödsdömda.

– Enligt sägnen benådades den dödsdömde om han lyckades ta sig ut. berättar Birgitta Johannson.

Hon kan också berätta om vad de ögonvittnen som fanns på plats bevittnat.

– Profossen ska ha haft på sig en hög hatt och en rock. Yxan förvarades i en finare låda. När den förste rånaren halshöggs ska profossen ha tagit ett skutt och sedan skiljt huvudet från kroppen. Han som väntade på sin tur ska ha gått runt platsen flera gånger, innan han också fick möta sitt öde, säger Birgitta Johannson.

Andra ögonvittnen berättar om att några ville ha blod av de avrättade, något som enligt gamla seder skulle skydda mot epilepsi. En gammal farbror ville också ha en av de avrättades stövlar.

– Han tyckte väl att det var synd på ett par fina stövlar att de skulle grävas ner.

Där slutar postrånarna Karl Gustav Björk och Anders Daniel Nattséns öde. Liksom tidigare personer som avrättats på Tingbergskulle begravs de direkt på platsen i ett par gravar som grävts innan halshuggningen. I dag 160 år senare har marken sjunkit ner på några ställen. Kan det vara där som de sista som avrättades på Tingbergskulle har sin sista vila?