Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Tre kompisar flydde från Lutsk till Lilla Edet

Deras mammor ordnade så att de kunde fly tillsammans från staden Lutsk i Ukraina. Nu har de hittat lugnet och stabiliteten hos Jennie Olsson och Tobias Burman som öppnat hemmet för tjejkompisarna.

På många håll i Sverige öppnar vanliga medborgare upp sina hem för de Ukrainska flyktingarna. I Lilla Edets kommun finns ett 50-tal, varav tre tjejkompisar har hittat ett hem i Jennie Olssons och Tobias Burmans villa på Ström.

Anja Zhabchenko, Lena Kosheliuk och Lena Vehera hälsar oss välkomna samtidigt som ett ljuvligt skönt vårväder lagt sig tillrätta över området.

Här har de befunnit sig sedan den 7 april och har kunnat landa mjukt hos sin värdfamilj efter det hastiga uppbrottet från hemstaden Lutsk – en stad i nordvästra Ukraina med drygt 200 000 invånare – med hjälp av en frivilliggrupp i Uddevalla.

Kontrast

Kontrasten mot lugnet och stillheten i det lilla villaområdet väster om Göta älv måste vara stor.

Men det är precis vad de vill ha:

– Det är lugnt och behagligt här. Det gör oss inget alls att det är ett litet samhälle, det passar oss jättebra och vi kunde inte ha hamnat på en bättre plats än hos Jennie och Tobias, de är fantastiska, säger Lena Kosheliuk och får medhåll av sina vänner:

– I påskas hade vi det jättetrevligt. Vi var bland annat ute vid havet, det var första gången för oss som vi var vid havet här. Väldigt fint.

Studerar online

Nu har de hittat tillbaka till en fungerande vardag och samtliga fortsätter med sina universitetsstudier online.

– Vi hade redan jobbat upp en vana med online-studier under pandemin, så det fungerar bra även nu faktiskt. Men vi får se hur det går med vår examen, den ska vara i juni, säger de och rycker på axlarna.

Förutom att klara examen vill de inget hellre än att kunna återvända hem till sina familjer. De håller ständigt kontakt med familjemedlemmar och kompisar som flytt till andra länder i Europa och de följer nyhetsutvecklingen noga. Men när det blir dags att resa hem igen, vet de inte.

Bombningar

Papporna samt en bror är i beredskap hemma, men har ännu inte behövt ansluta till militären för att strida.

Lutsk drabbades i krigets inledning av de ryska bombningarna. Något som skrämde dem mycket:

– De bombade vår stad tre gånger, bland annat militärflygplatsen, och vi såg eld- och rökmolnen. Det var inget som direkt drabbade våra familjer eller vänner. Men det var mycket skrämmande, man vet inte riktigt vad man ska göra, allt blir plötsligt så osäkert. Vi fick samla ihop våra saker snabbt och köpa på oss lite nödvändiga saker och gå till skyddsrummet. Den senaste tiden har det varit ganska lugnt i våra hemtrakter, men flyglarmen går dagligen, säger Anja Zhabchenko.

Hur kommer det sig att ni tre har flytt tillsammans?

– Vi har känt varandra i många år och är goda vänner. Våra mammor jobbar ihop som socialarbetare och de kände till att det organiserades bussresor till Warszawa i Polen. De ville att vi skulle resa tillsammans till säkerheten och ordnade det för oss. Först visste vi inte var i Sverige vi skulle hamna, det visade sig först senare, förklarar Lena Vehera.

”De kom och förstörde”

Tjejerna förklarar att ukrainare känner sig närmare Europa än Ryssland och att de vill ha ett demokratiskt och öppet samhälle.

Kriget har dock gjort att klyftan mellan de båda länderna snabbt har vidgats, inte bara gentemot det ryska styret med Vladimir Putin i spetsen, utan även mellan vanliga ryssar och ukrainare.

– Vi hade ett underbart liv, men de kom och förstörde för oss, och de fortsätter att förstöra, säger Lena Vehra.

Trots de fasansfulla bilderna från kriget och det historiska avtryck kriget kommer att sätta på deras hemland präglas de tre vännerna ändå av en ljus optimism på framtiden. De ser fram emot att vara delaktiga i att bygga upp landet igen, och de säger det på ett övertygande sätt.

Vill jobba

Under vistelsen i Sverige vill de gärna börja jobba för att kunna skicka pengar hem till familjerna.

Värdparet Jennie Olsson och Tobias Burman har sett tjejerna gå från att vara lite blyga i början till att våga mera och ta plats i deras hem.

Jennie och Tobias berättar att de numera är som en familj. De besöker Jennies och Tobias familjer, äter tillsammans, kollar på film, det blir gymbesök och pizzakvällar, de har lärt dem spela kubb och skitgubbe – och lärt dem vikten av att fika i Sverige.

– Det var självklart för oss att ställa upp. Vi gör det här för att vi kan. Nu är de trygga, varma och mätta på grund av oss, så har de inte känt på länge. När jag är på mitt jobb längtar jag hem till dem faktiskt. Jag vill höra hur deras dag har varit. De är fantastiska och de har redan blivit vänner med våra familjer. Och vi tänker besöka dem i Ukraina när de flyttat tillbaka dit, vi är redan inbjudna av deras föräldrar. Deras familjer får sedan gärna komma hit och se hur de bodde när de var här, säger Tobias Burman.

LÄS OCKSÅ: Stort intresse för att hjälpa Ukraina-flyktingar

LÄS OCKSÅ: Lilla Edet förbereder sig för flyktingar