Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Djurparker: Hur mår djur i bur egentligen?

Att titta på djur är ett folkkärt sommarnöje – svenska djurparker har över åtta miljoner ­besökare per år. Men många känner samtidigt ­ett styng av dåligt samvete. Är det okej att se på djur i bur? Och blir det mer okej om djuren får rulla sig i curry och äta blod-isglass? Vi sökte svaren på ­Nordens ark och i Slottsskogen.

Emma Nygren, bevarandekoordinator på Nordens ark i norra Bohuslän, tar med sig en ­jätteburk med curry och kliver in i järvhägnet.
Hon pudrar marken gul och det tar inte två sekunder ­innan en av järvarna galopperar fram och börjar krafsa. Snart vältrar den sig njutningsfullt och när hela lurviga ryggen är ingnodd med curry ­snurrar järven runt och börjar frenetiskt gnida ­magen mot marken.
– Alla rovdjur reagerar såhär på starka dofter. Antagligen handlar det om att dölja sin egen doft… eller så är det bara kul. Järvar tycker att nästan allt är roligt, säger Emma Nygren.

Djuren på Nordens ark konsumerar kryddor för 7000 kronor om året. Favoriterna utöver curry är kardemumma, kanel, paprikapulver och vitlökskrydda. Detta är en del av Emmas jobb, som till hälften handlar om berikning, det vill säga att göra djurens liv mer spännande.
– Tänk dig att du blev instängd i ett rum med mat och möbler men ­inget annat. För mig skulle det bästa vara att få tillgång till tv-serier, träningsredskap och böcker. För en järv kan det vara spännande dofter, eller en isglass.

Då menar hon en frusen klump av blod och kött som många av djuren får leka och svalka sig med under varma sommardagar. Om vintern bygger hon snögubbar med instoppade köttbitar. Hos järvarna eller ­tigrarna jämnas snögubbarna med marken på nolltid, medan de hos ­vargarna ofta står kvar helt intakta när hon kommer tillbaka nästa dag.
– Fast det är fullt av spår, vargarna har tassat runt snögubben varv på varv, men de är otroligt misstänksamma djur.
Emma Nygren behöver inte lägga särskilt mycket energi på berikning av vargarna. Har de bara sin flock är de fullt sysselsatta med det ­sociala samspelet, förklarar hon. Den största utmaningen är kattdjuren, som lätt kan få destruktiva beteenden om de inte får nog med stimulans, som att bli aggressiva eller börja vanka av och an längs staketet.

8 miljoner människor besöker varje år någon av de 21 djurparker som är med­lemmar i Svenska djurparksföreningen. Den samlar de flesta stora ­djurparker i Sverige. På senare år har frågan om djurhållning och etiska aspekter lyfts fram, och många besökare funderar i de banorna. Går det att se om djuren har det bra eller inte?
Vi är framme vid amurleoparden, det kattdjur som kräver allra mest, enligt Emma.
– De är otroligt smarta och aktiva, här måste jag hela tiden hitta på nya grejer för att de inte ska få stereotypa beteenden.
Att ett djur vandrar fram och tillbaka timme ut och timme in är ett sätt att hantera stress eller frustration, förklarar Emma Nygren.

Hon slår sig ner på huk utanför gallret och lägger huvudet på sned mot det stora kattdjuret, som genast gör likadant. De utbyter några kattkyssar, kisande blinkningar som signalerar lugn, och Emma talar med nasalt jamande röst.
– Hallå Bira, är du sugen på lite träning?

Emma plockar fram en pinne med en gul gummiboll på och för den fram och tillbaka utanför stängslet. Bira följer bollen med huvudet, och när hennes nos nuddar bollen får hon en köttbit. Detta är ett sätt att träna förflyttning. Sedan ska Bira träna på att visa tänderna för bollen. Poängen med detta är dels att ge en mental utmaning och dels att veterinären lättare ska kunna kolla djuren. Om djurparksdjur vänjer sig vid att bli hanterade slipper de påfrestande nedsövningar när de blir sjuka.

Men med krävande djur som amurleopard börjar man ju fundera på om det är vettigt att hålla dem instängda, säger Emma när vi vandrar vidare på träbroar som vindlar högt uppe bland ljusgröna trädkronor.
Hennes egen slutsats blir att det är rimligt. Bara 70 vilda amurleoparder finns kvar i världen och 120 i djurpark. I år kommer ett center i ryska Fjärran Östern att börja byggas för framtida utplantering av leoparder från djurparker.

Vi kommer fram till tigrarnas hägn, med höga nätgaller och inåtlutande taggtråd. De kommer också från Amur, på gränsen mellan Rysslad och Kina. Här har Nordens ark bidragit med sex miljoner till bevarande av vilda amurtigrar.
– Egentligen borde det inte spela någon roll om folk ser en amurtiger själv eller inte, de borde kunna stödja projektet ändå. Men ta andisk katt – den är jättevacker, som en liten snöleopard – men den finns inte i djurparker och få människor vet vad en andisk katt är. Då blir det jättesvårt att driva kampanjer för den.

Om man rör sig backstage på Nordens ark blir det dock tydligt att parkens personal jobbar hårt även med ganska anonyma arter. I skogen utanför parken ligger en samling baracker där ett surrande kylskåp rymmer 95 svartglänsande skalbaggar. Det är större ekbockar i vintervila som snart ska planteras ut i Halltorps hage på Öland. Baggarna är stora som ett lillfinger och ligger med antennerna vikta bakåt för att ­rymmas i sina små runda genomskinliga plastskålar.
– Man kan undra varför de ligger i så små burkar, men de har säkert fem gånger så stort utrymme som naturligt. Då har de bara har gnagt ut precis så stora hål som behövs för att få plats inne i en ek, berättar ekbocksskötaren Jimmy Helge­sson. För honom är skötseln av ekbockarna nästan en heltids­tjänst, men som besökare på Nordens ark märker man inte mycket av dem.
– Vi har lånat avelsdjur från Öland och förra året hittade vi bara fem vilda baggar, så innan vi är säkra på att metoden fungerar vill vi plantera ut alla exemplar vi får fram. Sedan kanske vi kan sätta in några i parken för visning. Om någon vill se dem …
– Vaddå, de är ju skalbaggarnas tiger! replikerar Emma.

I baracken intill simmar 5000 yngel av grönfläckig padda i tio akvarium. Dem har Nordens ark fött upp och planterat ut sedan 1995, men besökarna ser sällan mer än ett tomt ­terrarium eftersom paddorna sover om dagen.
Pilgrimsfalkarna däremot, är en succé både i djurparken och här bakom kulisserna. Deras framgångssaga är så ­lysande att de snart inte kommer att finnas kvar här. På 1970-talet stod pilgrimsfalken på utrotningens rand, men efter många års arbete från Naturskyddsföreningen och Nordens ark gör denna världens snabbaste fågel sina störtdykningar över hela landet igen.

Falkskötaren Dick Liljegren matar ett par nykläckta dunbollar med små köttbitar, doppade i yoghurt. Om de hade blivit matade av en förälder hade de fått en bakteriekultur från föräldrafågeln, men nu får de bakterier från ­yoghurten i stället, förklarar han.
De kläcktes dagen före vårt besök och kravlar runt som vitulliga huvudfotingar på en rosa handduk. Men om bara 45 dygn är de flygande mördarmaskiner, enligt Dick Liljegren.

Tillbaka i parken står en upphetsad skolklass från Kungsbacka utanför det bistra lilla kattdjur som kallas pallaskatt. En djurvårdare kommer med metspö och små döda vita möss i en kartong. Eleverna får turas om att agna med möss och sträcka in spöet över hägnets kant.
– Gör det inte för lätt för honom, tanken är att han ska få kämpa för att fånga musen, säger djurvårdaren.
Pallaskatten stirrar sammanbitet på den dansande döda musen och kastar sig två meter rakt upp i luften under ungdomarnas jubel.
– De flesta som kommer hit har ingen aning om vad en pallaskatt är, men de här kommer aldrig att glömma det, säger Emma Nygren.
En av djurparkernas stora uppgifter är att ge aha-upplevelser, känslor, en förståelse för hur stora djuren är och att de finns på riktigt, menar hon.
– Det finns ju jättemycket bra naturfilm i dag, men det är inte detsamma. Och de når bara de som redan har ett naturintresse. Djurparker är en social händelse som de flesta kommer till, ett utflyktsmål för gamla och unga av alla slag.

Djurparker i hela Europa är ­under hård press från djurrättsorganisationer. Även besökarna ställer högre krav på att djuren ska ha det bra och att det ska finnas ett syfte med att hålla dem instängda.
– Jag kan förstå det fullt ut, jag tycker inte att vi ska ha djur som underhållning. Ska man ta sig rätten att ha djur ­instängda ska man dels behandla djuren väl och dels ha ett syfte, anser Emma Nygren.

Det pedagogiska syftet är dock inget som organisationen Djurens rätt skriver under på. Kommunikationsansvarige Moa Richter Hagert tycker att barn lär sig fel saker på en djurpark.
– Det är bra att barn träffar djur, absolut, men att träffa ­instängda djur sänder fel signaler. Det visar att vi kan ta oss rätten att göra vad vi vill med djur, för vårt eget nöjes skull.
Om människor vill se djur vore det bättre om till exempel alla grisar fick vara utomhus, tycker hon.
– Det är lite intressant att vi stänger in vissa djur i burar bara för att visa upp dem, när vi samtidigt har miljoner djur i livsmedelsindustrin som göms inomhus och aldrig ens får komma ut.

Problemet med djurparker är enligt Moa Richter Hagert att djuren inte får vara i sin naturliga miljö och att de blir stressade av att se besökare. Om pilgrimsfalkar behöver hållas i fångenskap för att bevara arten betyder inte det inte att man måste visa upp dem, menar hon.
– Att ta dit folk som får titta fyller ingen funktion för djuren.
Men kanske för arten?
– Ja, eventuellt. Men att exploatera djur för att få folk att förstå djurens behov och samla in pengar tycker jag inte är rätt väg att gå. Vi skulle ju till exempel aldrig visa upp ­fattiga människor IRL för att samla in pengar till fattiga länder. Det kan finnas en pedagogisk poäng i att låta barn få en personlig relation till sälarna i Slottsskogen, eller till ­snöleoparderna på Nordens ark, men jag tycker inte att den motsvarar det vi utsätter djuren för.

Men vad är det då egentligen vi utsätter djuren för? Är det en större stress för djurparksdjuret att se människor, än att ständigt behöva kämpa mot svält, sjukdomar och rovdjur? Det är där meningarna går isär.
– Det finns ett egenvärde i att djur får vara i sin naturliga miljö och får utlopp för sina beteenden. Ett motsatt resonemang säger emot sig självt, att stänga in en individ för att bevara dess rättigheter, säger Moa Richter Hagert.
Men om man inte accepterar djur i fångenskap är det kanske inte heller självklart att ha husdjur hemma. Hur ser ni på det?
– Det är ingen lätt fråga. Vi uppmanar ju folk att adoptera hemlösa djur, i stället för att det ska födas upp en massa sällskapsdjur.

Anna Schönström som är djuransvarig i Slottsskogens djurpark, en av Sveriges äldsta djurparker, upplever att fler och fler funderar kring djurens välfärd och hur djuren själva upplever sin tillvaro, även om de oftast inte ifrågasätter själva konceptet "djur i bur".
– Samtidigt som folk bryr sig allt mer om djurens välfärd har de mindre och mindre kontakt med djur, och vet mindre om dem, säger hon.
Därför tror hon att Slottsskogen har en väldigt ­viktig uppgift. 
– Vi har barngrupper där vissa är livrädda för djur. Om de då under en lektion sakta får närma sig en get och till sist vågar klappa den… det går inte att uppnå samma sak ­genom att läsa om djur.

Förutom den pedagogiska poängen arbetar Slotts­skogen också med bevarande av lantraser och vild skogsren. Men sälarna är inte utrotningshotade, de finns där ­enbart för människornas skull.
– Det är kul att titta på djur och det ska man inte skämmas för, det ska det få vara. Men jag kanske blir lynchad för att jag säger så, säger Anna Schönström.
Även i Slottsskogen arbetar djurvårdarna med berikning och träning.
– Nu tränar vi till exempel pingviner att hoppa upp själva på en våg. Det underlättar vardagen för både dem och oss eftersom de måste vägas en gång i månaden och inte gillar att bli fångade.
Så, om man nu vill besöka en djurpark i sommar, hur ska man veta om den har okej djurhållning?
Rådet från Moa Richter Hagert på Djurens rätt är att man som besökare ska göra research, och undersök i förväg om parken verkar ha en ekologisk kompetens. På plats kan man titta på hur hägnen ser ut och vilka utrymmen djuren har.
– Om man tar med sig barn till en djurpark tycker jag att man ska diskutera med dem om hur de tror att djuren har det, och fundera över om man tycker att det är ok att djur används som underhållning.

Emma Nygren på Nordens ark tycker att besökare ska undersöka om parkerna är medlemmar i Svenska Djurparksföreningen, vilket betyder att de uppfyller grundläggande krav på god djurhållning. Bland de 21 medlemmarna finns Nordens ark och Slottskogen. Sedan tycker hon att man ska titta på hemsidan om parken verkar ha ett genomtänkt arbete med utbildning och bevarande.
– Det är lätt att bara titta på hur stora hägn en park har, och då drar man snabbt slutsatsen att många parker inne i städer är dåliga eftersom de kan ha svårt att få till stora ytor. Men viktigare än storleken är hur komplext hägnet är, så att djuren kan få utlopp för många beteenden.