Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Festprissen inte särskilt populär granne

Festprissen är den granne vi svenskar har absolut svårast för. Exet och chefen gillar vi heller inte. Vi är betydligt vänligare inställda till operasångare och exhibitionister. Men att bli mer intim med sin granne? Aldrig.

Svensken ser sitt hem som sin borg. Här ska vara lugnt och skönt med så få störande moment som möjligt. Och till störande moment räknas även relationer till grannar. En granne ska hållas på armslängs avstånd.

- Man kan bli förbluffad över den skarpa gränsen mellan grannar. För en del är det märkligt, men för oss är det inte något slags avståndstagande, utan en slags vardagens socialpolitik, säger Jonas Engman etnolog vid Nordiska museet.

Få haft förhållande

I en ny enkät gjord av Fastighetsbyrån svarar bara 2 procent av de tillfrågade att de haft ett förhållande eller blivit ihop med en granne. Bara 3 procent har varit kär i en granne.

Intressant eftersom det annars vore ganska enkelt att flirta över häcken eller i trappuppgången. Men vi vill helt enkelt inte ha nära relationer till just grannarna, säger Jonas Engman.

- Den enda vettiga förklaringen till det är att man vill undvika eventuella framtida konflikter. Vi tror att vi undviker konflikten, tror jag.

I enkäten framgår också att de vi absolut inte vill ha som grannar, är den före detta frun eller mannen, chefen, svär- eller morföräldrar. Eller i ordning från värst till mindre illa: den högljudde festprissen, den skrikiga barnfamiljen, den sura, ljudkänsliga tanten tätt följd av den stränga, petiga ordföranden i föreningen.

Inte levt nära

Historiskt har svensken inte levt så nära andra och inte varit van att jämt möta andra än familjemedlemmar. Det kom först med industrialiseringen. Även om vissa saker förändras tenderar vi att vara väldigt privata och göra tydlig gräns vid hemmet, säger Jonas Engman. Att öppna en privat zon, som hemmet, betyder väldigt mycket.

- Till exempel detta med att bjuda in människor på middag. Ända till nu har det varit närmast högtidligt, något väldigt symboliskt. Om man bjuder in någon till kaffe eller middag, då är det en gest av intimicering. Det betyder att vi öppnar för en förbindelse, vi förväntar oss en ömsesidighet.

Det som stör oss mest är annars grannar som renoverar, hundskall, grannar som spelar hög musik och högljudda fester enligt enkäten.