Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har under 25 år följt stenskvättor som häckar utanför Uppsala. Under dessa år har ungarnas snittvikt minskat med drygt två gram, vilket kan låta lite men är mycket i relation till den ursprungliga snittvikten på 17,5 gram. Dessutom är det färre ungar som lämnar boet och färre som når vuxen ålder.
Under mätåren har våren kommit allt tidigare. Kan det vara så att stenskvättan har svårt att hänga med i klimatförändringen? Fåglarna måste ju pricka in häckningen till den tid när tillgången på mat är som bäst. Men forskarnas studie, publicerad i Ecology and evolution , visar att det inte handlar om dålig vårsynkronisering.
- Vi har tittat på varje enskilt år, och ser inget samband mellan stenskvättans ankomst i förhållande till våren och hur det gick med reproduktionen, säger forskaren Debora Arlt vid SLU.
Vad som i stället ligger bakom stenskvättans negativa utveckling är inte känt.
- Det kan vara så att stenskvättan har fått färre ställen där den lätt hittar mat. Den behöver områden med låg vegetation, som betade hagar och vår känsla är att betesområdena minskat. Det kan också vara så att tillgången på insekter minskat generellt, säger Debora Arlt.
Trots de oroande tecknen är stenskvättan inte en hotad art. Beståndet har halverats sedan 70-talet, men har legat stabilt de senaste tio åren.
Stenskvättan blir cirka 15–16 centimeter lång.
Den håller sig mycket på marken och ses i öppna landskap med sparsam eller kort markvegetation.
Som namnet antyder ”skvätter” stenskvättan ofta iväg bland stenar och stenrösen.
Stenskvättan finns i hela landet, i jordbrukslandskap, vid kust och fjäll.
Källa: Artdatabanken