Fler familjehem för tonåringar behövs

Trollhättan behöver familjer som kan öppna sitt hem och hjärta för en tonåring. Sofia Garp och Glen Johannson vet vad det innebär att vara ett familjehem. – Man får så mycket tillbaka och vi hoppas att fler vågar, säger Sofia.

ANNONS
|

Behovet av familjehem är stort i kommunen. Flera insatser har gjorts där vuxna ska lockas att ta hand om barn som far illa eller har det tufft hemma. Framför allt är det familjer till tonåringar som behövs. I måndags höll Trollhättans stad en informationskväll för personer som skulle kunna tänka sig att öppna sina hem så att de här tonåringarna kan börja våga tro på sin framtid.

I Trollhättan finns cirka 80 familjehem för närvarande.

– Just nu är det tio ungdomar som vi söker familjehem till. För sex av dem finns ett förslag men vi behöver prata mer med familjerna och även diskutera mer ingående hur barn och familj matchar ihop, säger Evelyn Axelsson, enhetschef för familjehems-enheten i Trollhättan.

ANNONS

Förhoppningen är det ska vara klart med familjehem för alla dessa innan året är slut.

Vettiga vuxna

Det som behövs är vettiga vuxna. Som kan lyssna, stötta, sätta upp regler och rutiner att förhålla sig till och ösa på med kärlek och omtanke.

Sofia Garp och Glenn Johansson har tio års erfarenhet av vara ett familjehem. Genom åren har de haft tre långa placeringar och två på jour. Deras första, Tobias, kom när han var 17 år. I dag är han 28 och kommer fortfarande hem till familjen.

– Vi är hans familj, det är till oss han åker. Han hade inga förutsättningar när han kom hit. Målsättningen med ett familjehem är att de ska kunna flytta tillbaka till sin biologiska familj. Alla gör inte det av olika orsaker.

Sofia och Glen har kontakt med alla sina ”bonusbarn” som de kallar dem från flera gånger i veckan till någon gång i månaden.

– De två senaste har hittat tillbaka till sina biologiska familjer igen. Vår senaste tjej har successivt fått en fantastisk relation med sin biologiska familj och även om vi hörs av då och då så är det hennes biologiska familj som fanns vid hennes sida när hon tog klivet ut i vuxenvärlden. Och det är ju så det ska vara, säger Sofia.

ANNONS

Inga små barn

Hemma hos familjen Garp Johansson finns det två biologiska barn. När Tobias kom var de tolv och åtta år. För Sofia och Glenn var det viktigt att hela familjen skulle fungera och att ingen skulle kännas sig åt sidosatt.

– Därför ville vi inte ha några små barn. Tonåringar vet vilka som är deras föräldrar, vad som gäller, och vi som tar emot dem vet vad som finns i ryggsäcken, om det finns en diagnos exempelvis.

En annan orsak till varför de valde tonåringar var som Sofia säger ”inga vakna nätter mer”. Den yngste familjemedlemmen hade ofta varit sjuk som liten, men nu var den tiden över.

– Tobias kom en måndag och på fredag säger han att han ska ut och träffa kompisar, och undrade vilken tid han skulle vara hemma, berättar Sofia.

Frågan kom plötsligt och Sofia blev paff. Det hade hon inte räknat med.

– Oj, det var det, det. Nu fick jag i stället vakna nätter varje helg, säger Sofia och skrattar.

Som fosterförälder måste man ge av sig själv, stötta, krama, torka tårar och prata. Men också sätta gränser ochha regler. Sofia och Glenn berättar om sitt engagemang.

– Man behandlar dem som sitt eget barn, men man ska inte ta dem till sig som sitt eget. Och det är viktigt, för de har redan sin mamma och pappa, säger Sofia.

ANNONS

Ge rätt verktyg

En annan viktig sak som Sofia och Glenn poängterar är att barnen inte själva har valt att komma. De vill inget hellre än att bo hos sin biologiska familj. Men av olika orsaker fungerar inte det.

– Visst kan det kännas i hjärtat när man exempelvis har lagt ner arbete i flera timmar och just då inte får något tillbaka. Men så ringer deras mamma och vill träffas, och tonåringen skiner upp. Men det är ju så det ska vara. Sedan spelar det ingen roll om det var en 100-lapp som mamman var ute efter och ville låna... De fick träffas, säger Sofia.

– Vår främsta uppgift är att ge verktygen de ska använda när de ska ut i vuxenlivet, säger Glenn.

Och det är värt varenda sekund, menar de. Det handlar om att göra nytta för andra. Som familjehem får man enormt mycket tillbaka.

– Ett sms med frågan ”hur många alvedon kan jag ta?” är underbart. Eller bara det att de går till skolan varje dag känns bra. Då får man ett kvitto på att man gör nytta, förklarar Glenn.

Sofia håller med. Många kanske tror att det är jobbigt och skapar problem. Men barnen är inte problemet, förklarar hon. Deras beteende är endast symptomen av situationen de har runt omkring.

ANNONS

– Jag hoppas fler vågar ta emot ungdomar. Vill man inte låsa upp sig flera år framöver, kan man prova på att vara jourhem. Då har man dem boende hos sig under ett par månader i stället. På så sätt kan man få en inblick i hur det är att ha ett ”bonusbarn” en period.

Fotnot: Mer information om vad det innebär att vara ett familjehem kan du få på www.trollhättan.se

Det har varit naturligt för Glenn Johansson och Sofia Garp att ta hand om tonåringar som behövt hjälp. ”Det är tillfredställande att se att man kan hjälpa andra. Man får mycket tillbaka”, säger de.

ANNONS