– Med ett brottsregister som mitt är det nästan omöjligt att få jobb på ett vanligt, hederligt sätt. Med Krami vet arbetsgivaren redan om vad som gäller och vem de får. Personalen går i god för mig. Det handlar om tillit – från båda sidor.
Vi möter Elias Karyo hemma i trerummaren på Stavre i Trollhättan som han delar med sin sambo Josefine Rund.
Snart ska två bli till tre. En tom babysäng, fylld med nallar vid parets sänggavel, vittnar om vad som är på gång.
– Vattnet gick i går men efter kontroll på Näl blev vi hemskickade. Vi ska åka in i morgon igen – om inte värkarna sätter igång ordentligt, med typ med tre minuters mellanrum, då åker vi direkt, säger Elias.
Han ser lugn ut, tänder ett par stearinljus, sänker ljudet på tv:n, häller upp kaffe och bjuder på pepparkakor.
– Hoppas kaffet är okej, det är mycket som rör sig i huvudet nu. Hur mår magen?
Elias ler mot sambon som börjat få allt tätare värkar.
– Jag tar en varm dusch – igen, det är väl typ den femte i dag, svarar hon och går iväg.
– Jag finns här, det är bara att ropa om det är något, säger Elias.
Lika harmonisk som tillvaron verkar te sig nu, lika kaosartad har den en gång varit.
Redan som 12–13 åring hamnade Elias på fel spår, med trassel i skolan, familjehemsplaceringar och kriminalitet som följd. Fram till 20-årsåldern levde han till stor del utanför samhällets ramar, med en ständig känsla av otrygghet, tills han en dag fick nog.
– Jag nådde en gräns när jag var 20-21 år. Jag åkte dit för grovt rån och dömdes till fängelse i 18 månader. Jag satt av straffet på Tidaholmsanstalten och Brinkeberg. Det var första och sista gången.
Enligt Elias har droger och narkotika inte varit direkt kopplade till hans brottslighet.
– Visst, man har testat och så, men det blev som tur var aldrig min grej.
Det var, enligt honom själv, inte heller pengarna som drog, utan snarare spänningen, kickarna och grupptrycket som fick honom att begå brott.
– Det var jobbigt, extremt jävla jobbigt. Jag är glad över att jag lyckades ta mig ur skiten.
I dag har Elias en god relation till sin mamma, tvillingbror och storasyster. Han säger att han lever i harmoni både med sig själv och med andra – och att Krami varit en stor hjälp på vägen.
– Hösten 2015 gick jag på en första intervju, fick en plats i gruppverksamheten och blev kvar. Krami var det bästa som kunde hända mig där och då.
Under våren praktiserade han på ett byggföretag i tre månader och testade därefter på ett arbete på en rivningsfirma som visade vara för tungt för hans ena axel. Nästa steg blir att söka jobb som lagerarbetare.
– Jag snackar med personalen nere på Krami ett par dagar i veckan just nu, de hjälper mig med mitt cv och med jobbkontakter.
Elias säger att han är så tacksam, att Krami är som ”våra händer”. Sambon Josefine nickar instämmande.
– Det märks på Elias att han verkligen tyr sig dit och tar deras råd på allvar.
– Det handlar som jag sagt om tillit, att lita och bli litad på. Den finns där, säger Elias.
Fotnot: Drygt två timmar efter intervjun fickElias och Josefine en dotter. Minelle föddes klockan 18.44 vägde 3538 gram och var 50 centimeter lång, De hälsar att allt gick bra och alla mår bra.
