Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hamide och hennes dotter är ständigt på sin vakt, konstant rädda för att bli avslöjade och satta på ett plan till Kosovo. "Det skulle bli vår död", tror Hamide.

De lever gömda i Trollhättan

De har utsatts för misshandel och våldtäkter. Sett anhöriga mördas och fått sitt hem i Kosovo plundrat. I dag är det skräcken att tvingas lämna Sverige som förföljer familjen. – Vi är hänvisade till andras välvilja, säger Hamide, som lever gömd i Trollhättan.

Hon berättar att hon i bästa fall äter en gång om dagen. Till ­barnen säger hon att hon bantar, men sanningen är att maten – om de har någon – framför allt måste räcka till sonen och dottern som växer.
– Jag vill inte att de ska behöva lägga sig hungriga varje kväll.

Rösten stockas och ögonen tåras. Men trots att livet under jord är som ”ett ­fängelse” är alternativet värre. Det påpekar Hamide gång på gång.

I Kosovo har albaner lagt beslag på familjens gård. Ingen släkt finns kvar, de har flytt landet eller dödats. Hamide är övertygad om att familjen går samma öde till mötes om de skickas tillbaka. Familjen tillhör en minoritetsgrupp nära besläktad med romer och är extra utsatta.

Så var det även före kriget, vittnar Hamide, när hon på svenska redogör för livet före, under och efter konflikten mellan albansk gerilla och serbiska säkerhets­styrkor.

– Vi blev diskriminerade, men kunde 
leva någorlunda drägligt. Vi var själv­försörjande, odlade våra grödor i byn inte 
så långt från Pristina.
Sedan inträffade massakern ...

Tvingades fly
Hamides man Fatmir tvingades begrava albaner och anses därmed ha hjälpt serberna i kriget. Familjen ansattes av båda sidor och tvingades på flykt. De hamnade i Tyskland där de stannade tills kriget var slut. Men hoppet de kände när de återvände till Kosovo förvandlades snabbt till fruktan.
– De ville döda oss. För oss var kriget inte alls slut.

Hon darrar, visar sin gåshud, när hon berättar om granatattacker mot hemmet, misshandel, plundringar och upprepade våldtäkter. Hur hon tog barnen med sig och tillbringade dagar inlåst på husets toalett. Hur skräcken för vad som väntade utanför tog över. Brutalt, skoningslöst och verkligt.
– Det var omöjligt att stanna kvar.

Familjen fick lov att lämna allt och bege sig på flykt igen. 15 000 euro kostade resan genom Europa. Pengar de sparat ihop under lång tid, reserverade för ett liv utan plågoandar.
– Vi åkte i olika bilar. Jag satt med min dotter Leonora i famnen, som en docka, och försökte hålla henne tyst. Jag tänkte bara på att komma i säkerhet.

"Läget stabilt"
Desto större var lättnaden när familjen kom till svensk mark. 
 I januari 2005, ansökte de om uppehållstillstånd i Sverige.
– Vi fick det väldigt bra. Alla tog hand om oss, vi fick en lägenhet och kände att vi kunde börja leva igen.

Men i november kom avslaget. Ett avslag som grundas på den svenska uppfattningen att läget i Kosovo numer är stabilt.
Hamide kan inte förstå.
– Alla kan inte åka tillbaka. Vi kan inte åka tillbaka. Vi borde ha rätt till individuell prövning.

De överklagade Migrationsverkets beslut men överklagandet avslogs. I början av 2007 fick beslutet laga kraft och ärendet överlämnades till polisen för utvisning.
Familjen fick gå under jorden.
– Vi hade inget val.

Skuggvärld
I dag lever de instängda där de för tillfället bor. Flyttar ofta, är rädda för att gå ut, har ingen utvecklad kontakt med andra människor. Men är ändå hänvisade till främmande personers välvilja för att klara livhanken.

– Jag har känt att jag inte vill existera längre. Enda anledningen att leva är ­barnen, annars hade jag varit död, mumlar Hamide medan hon stryker med handen över sina svartklädda byxben, som ett försök att med kroppsvärmen lindra den smärta som orden innehåller.

För ofta hjälper inte ens tankarna på ­barnen. De psykiska problemen blev så stora att äldste sonen gav sig av. Hamide har tillbringat två månader inom psykiatrisk slutenvård och är beroende av medicinering.
Också sonen Almir har fått psykiska besvär konstaterade.
– Han pratar inte med någon och har ingen matlust, berättar hans mor.

Efter fyra år preskriberades utvisningsbeslutet. Allt enligt regelverket. Familjen ansökte på nytt om uppehållstillstånd. ­Hoppet väcktes. Men släcktes lika snabbt. 
I dag, några månader efter avslag nummer två, ter sig framtiden än mer oviss. Att fortsätta leva i en skuggvärld, med få eller inga rättigheter alls, tär hårt.

– Enstaka dagar vågar jag tro att livet ska bli bättre. Men de dagarna blir allt mer sällsynta, säger Hamide.

Fotnot: Namnen är fingerade.