– På vägen hann jag tänka, det här är kanske den dagen då jag kommer behöva använda mitt tjänstevapen, säger Malin, en av poliserna.
Annars började den här arbetsdagen som vanligt för Malin och hennes kollega Björn. De hade precis druckit en kopp kaffe på stationen, när det första larmet kom om en eventuell knivskärning på Kronan med flera offer. De kastade sig i bilen. Ganska snart insåg de allvaret i det hela.
– Det trillade in nya samtal hela tiden på 112 om vad som hade hänt och jag förstod på det sätt som operatören ropade ärendet rakt ut i radion att det var någonting speciellt, säger Björn.
Han agerade insatschef och skötte kommunikationen medan Malin körde. De visste redan då att det handlade om någon form av dödligt våld – deras uppgift var att stoppa det.
– Jag kände mig faktiskt helt lugn genom hela situationen, du går in i en roll där du ska lösa en uppgift, säger Björn, en känsla som även Malin kan identifiera sig med.
Det var ett av skälen till att insatsen blev så pass lyckad, även om fyra människor dog. De två hade genomgått en utbildning i polisiär konflikthantering, för att vara förberedda på just den här typen av extrema situationer. En utbildning som Malin varit drivande att få till. De hade till och med övat på en skola i Uddevalla, med ett liknande scenario.
Därför fick de köra förbi den skadade läraren Nazir, som låg 50 meter innan skolan, men även passera Lavin och Ahmed som hade blivit attackerade precis innanför entrén. I utbildningen kallas det "walk through". Patrull två, som kom strax efter delade på sig och en av dem gjorde direkt livräddande insatser.
– Inne i byggnaden är det alldeles stilla, inga människor förutom de som ligger på golvet. Det är en spöklik tystnad, minns Björn.
Den senaste informationen de fått om gärningsmannen är att han befinner sig på andra våningen och de står då precis vid foten av trappan upp mot loftgången. Då kommer Anton Lundin Pettersson, klädd i lång svart rock och Darth Vader-liknande hjälm gående från vänster i loftgången.
– Han kom ganska raskt marscherande med raka ben och dånande musik ur mobilen och svärdet riktat framåt. Jag uppfattar också blod på svärdet. Jag springer uppför trappan med draget vapen och ropar "polis, stanna". För min uppfattning är att han är på väg framåt, in i ett annat ben av skolan, och vad han inte får göra är att komma runt det hörnet, för då kan vårt jobb bli svårare.
Den svartklädde vänder då helt och går i stället till attack mot poliserna. Verkanseld skjuts och gärningsmannen faller ihop, dödligt sårad.
– Då är han kanske två-tre meter ifrån oss. När man är mitt i det tänker man inte på avståndet, men när jag var tillbaka senare på samma plats insåg jag hur nära han var, minns Malin.
Båda avfyrar sina vapen, exakt samtidigt. Ett skott träffar, ett missar. Men det blir de medvetna om först efteråt. Då har det bara gått sju minuter sedan första larmet kom. Fortfarande vet de inte vem som träffade.
– Någonstans drar man mentalt en inre gräns för sig själv, att så här nära får en person komma som är beväpnad. Vi har uppenbarligen dragit den gränsen exakt samtidigt. Det är helt oväsentligt, vårt gemensamma mål var att få honom att sluta döda. Det lyckades vi med och det ansvaret bär vi ihop, säger Malin.
– Samtidigt är det också en lättnad, för hur rätt vi än gjorde polisiärt och taktiskt, så har vi ändå avslutat en annan människas liv. Och det är någonting man får bära med sig. Den bördan är ändå lättare att bära när man är två, fyller Björn i.
En annan faktor som förmodligen spelade väldigt stor roll för utgången var att lektioner pågick och att rektorn hade förmått lärare att låsa alla dörrar och hålla barnen inne.
– Det ger oss också mycket bättre förutsättningar att jobba, för om vi ska använda våra tjänstevapen så måste vi ta hänsyn till miljön runt omkring. Och hade det varit en massa barn där, så hade det försvårat för oss, säger Malin.
Den primära uppgiften var utförd, Björn och Malin lämnade snart över ledningen till annat befäl, eftersom man gör det när man skjutit någon.
Alla känslor och tankar började komma i kapp och de föll tillbaka i verkligheten. Fler poliser och ambulanser anlände, anhöriga och andra nyfikna ville ta sig in och det var allmänt kaotiskt.
Båda var tillbaka på jobbet bara ett par dagar efteråt. De fick mycket stöd av sina familjer, pratade av sig med kollegor och uppskattade att vardagen ändå kunde rulla på, även om de naturligtvis mådde ganska dåligt och humöret åkte upp och ner. De hade avlastningssamtal och tog emot den hjälp som erbjöds.
Ibland har de påmints om händelsen, som när den skadade läraren avled i december.
– Då drogs jag ned i det svarta hålet igen, säger Malin.
Eller när Björn bara någon månad efter attacken fick åka på ett överfallslarm i biblioteket på Kronan:
– Jag tänkte, nu händer det igen. Det var ett större stresspåslag då kan jag säga. Men det var bara någon som hade råkat komma åt larmet.
Årsdagen kommer kännas speciell menar de, som en milstolpe. Och de där minuterna 22 oktober 2015, kommer de aldrig glömma:
– Det går inte en dag då vi inte tänker på det i någon form. Vi kommer alltid bära med oss det.
Fotnot: Björn och Malin är fingerade namn. Poliserna har valt att vara anonyma av respekt för alla inblandade parter, till exempel anhöriga till de drabbade familjerna, även gärningsmannens och sina egna familjer. De menar även att de gjorde det i egenskap av sin yrkesroll och då är namnen ointressanta.
