Olle Granlund satt bakom ratten på en Saab 9000 Turbo 16. Klockan var åtta på morgonen den 7 oktober 1986, platsen det motorportskomplex som numera heter Talladega Superspeedway beläget i delstaten Alabama i sydöstra USA.
Den drygt fyra kilometer långa banan låg vidöppen och under de närmaste veckorna skulle Saabs team komma att lära känna varenda centimeter av den.
Men vi backar bandet till hösten 1983.
Då befann sig Saabingenjören Olle Granlund på bilutställningen i Frankfurt, där Mercedes visade upp en väldigt speciell bil av modellen 190 E, modifierad för ett speciellt ändamål.
– Den var tagen direkt från provbanan, de hade inte ens tvättat den. Med den hade de precis slagit världsrekord i hastighet på flera distanser, bland annat 50 000 kilometer, berättar Olle.
Väl hemma i Trollhättan kunde Olle inte släppa tanken på rekordbilen och huruvida Saab skulle kunna ro en dylik utmaning i land med en 9000 Turbo.
Företaget hade samma år lanserat en 16-ventilers turbomotor vid bilsalongen i Genève och ett lyckat test skulle kunna skapa en enorm goodwill.
– Saab hade ingen egen bana för att köra höghastighetsprover, vi gjorde sådana på Autobahn och hyrde även in oss på Nardobanan i Italien där många biltillverkare höll till, säger Olle, som började undersöka vilka förutsättningar som fanns för att Saab på allvar skulle kunna sätta ett världsrekord.
Bo Hellberg på Saabs tävlingsavdelning kontaktade Internationella Bilsportförbudet FIA i Paris och det visade sig finnas ett hastighetsrekord för 100 000 kilometer som kunde ligga inom räckhåll.
Mercedes hade satt sitt rekord i klassen för specialbilar där en rad modifieringar är tillåtna. Olle Granlund insåg att Saab borde satsa på klassen för serieproducerade bilar. Man skulle helt enkelt ta en standardbil direkt ur produktionen.
– Det skulle kunna vara väldigt användbart ur marknadsföringssynpunkt, säger Olle Granlund.
Samtidigt skulle förstås ett misslyckande få motsatt effekt, så det gällde att ta sig an projektet med största omsorg.
Olle skrev ett PM med förslaget om att Saab skulle göra en satsning och skickade det till ledningen. Tiden gick utan att han hörde något, men i februari 1985 hade han plötsligt Sten Wennlo, chef för personbilsdivisionen, i telefonen.
– Han tyckte att det var ett "jävla bra förslag" och gav mig i princip order att genomföra det. Så jag blev projektledare för The Long Run, säger Olle Granlund.
En tid av omfattande förberedelser vidtog där de inblandade inte kunde lämna några detaljer åt slumpen.
Budgeten för projektet landade på drygt sex miljoner kronor. Dessutom slöt Saab avtal med tre större sponsorer – däckföretaget Pirelli, Shell som skulle stå för bränsle och oljor samt turbotillverkaren Garrett.
Någon tillräckligt stor tidsmässig lucka fanns inte att uppbringa på den hårt bokade Nardobanan så sökandet efter en passande plats för rekordförsöket fortsatte på andra sidan Atlanten, där valet till slut föll på den klassiska Talladegabanan i Alabama.
– Ett år före The Long Run, i september 1985, åkte vi över ett gäng för att göra ett förprov då vi körde 2 000 mil på sex dagar och kunde undersöka sådant som däckslitage och bränsleförbrukning. Vi blev mer och mer övertygade om det här skulle gå att klara, säger Olle Granlund.
Arbetet fortsatte hemma i Sverige, och så småningom närmade sig allvarets stund.
Tre Saab 9000 Turbo av den rykande färska 1987 års modell togs direkt ur produktionen, plomberades under överinseende av notarius publicus och skickades över med flyg till USA.
Där mötte representanter för motorsportsorganisationen NASCAR – som FIA utsett till kontrollerande organ – upp för att övervaka så att allt gick rätt till.
Vid banan hade Saab byggt upp en depå, som bland annat utrustats med ett dieseldrivet elaggregat som kunde kopplas in i händelse av strömavbrott. I banhyran ingick räddningspersonal dygnet runt, det fanns också ett litet sjukhus och brandbilar utplacerade på flera ställen.
De flesta förarna var hämtade från Tekniska avdelningen på Saab, men även namnkunnigt motorsportfolk som Erik Carlsson "På taket" var involverade för att ratta de tre bilarna som framfördes enligt ett fastslaget schema.
– Förarna körde i två timmar, vilade två, körde två och vilade i åtta. Under den långa vilan sov de på hotell, annars i en husvagn placerad i depån, berättar Olle som skulle köra det första passet med den första bilen.
Och så kom allvarets stund den 7 oktober.
NASCAR:s chefskontrollant Les Richter viftade med den gröna flaggan som signalerade start, och Olle tryckte ner gasen.
– Jag tänkte "hur fan ska det här gå?". Antingen får jag sparken eller så får jag jobba kvar.
Så småningom var alla tre Saabarna igång, och varv efter varv kunde räknas in.
Några orosmoln i början, som en krånglande vattenpump och fettläckage från en drivknut, åtgärdades utan några större problem.
Timmar blev till dagar och efter hand servades bilarna vid behov – dock utifrån ett strängt regelverk.
– Det gick inte att byta delar hursomhelst. Varje bil fick ha med sig reservdelar som motsvarade fem procent av bilens vikt plus 20 kilo. I det här fallet innebar det 86 kilo så det gällde att välja rätt och plocka ut sådana delar som inte går att reparera, exempelvis generator och turboaggregat.
Projektet – som inledningsvis mötts av en viss skepticism från banpersonalens sida – rullade på i bokstavlig mening och tvivlarna kom att omvändas i takt med att kilometerna avverkades.
– Det var som att köra Trollhättan-Rom tur och retur varje dygn och det var full gas som gällde hela tiden, annars tändes en kontrollampa inne i bilen som varnade, säger Olle.
Klockan 8.12 på morgonen den 27 oktober nåddes slutligen det eftertraktade målet, och det var Olle Granlund som hade äran att få sätta punkt för äventyret.
Varje bil hade körts 24 000 varv, och det hade gått åt 27 000 liter bensin plus 120 däck per fordon.
– Jag satt och skrek inne i bilen. Det var en väldig lättnad och en fantastisk upplevelse, inte minst eftersom vi lagt ner så otroligt mycket tid på detta, säger han.
Saabs facit blev 19 internationella rekord och två världsrekord – 100 000 kilometer med en snitthastighet på 213,299 km/tim och 50 000 miles (8046,5 mil) med snittet 213,686 km/h.
– Jag pratade med reklamfolk som menade att uppmärksamheten bara i USA motsvarade 30 miljoner kronor. Men i efterhand upplevde jag det som oanvänt, tycker att det kunde ha gjorts mer marknadsföringsmässigt eftersom det här verkligen var ett kvalitetstest.
Uppmärksamheten blev ändå stor på hemmaplan, inte minst i media. En omfattande rapport om The Long Run skrevs, och Saab prisades av både Svenska bilsportsförbundet och FIA.
I höstas invigdes en utställning om The Long Run på Saab Bilmuseum med anledning av 30-årsjubileet och den kommer att vara på plats minst till sommaren. Bakom denna står stödföreningen för Saab bilmuseum, med projektledaren Arne Höglund i spetsen. Rekordbilen finns att beskåda, och bland annat har en replika av depån byggts upp med hjälp av ett tiotal personer från föreningen Saabveteranerna.
– Det här var en viktig händelse i Saabs historia och utställningen är ett lite annorlunda inslag i museet, säger Arne.
Så här 30 år efteråt är minnena många från det stora uthållighetstestet.
Och på Talladega finns spåren kvar.
Olle Granlund:
– Vi skänkte bilen från förprovet till deras bilmuseum. Jag var där i somras och den står kvar där än.