– Jag tycker inte att det handlar så mycket om kvinnligt och manligt egentligen. Antingen så passar du som person eller inte, det är ju det som är det viktigaste, säger brandmannen Jonna Sjöman Kivi som i höst jobbat två år på Närf i Trollhättan.
Brandman tillhör några av de yrken som är allra mest mansdominerade i Sverige. Av cirka femtusen brandmän är knappt tvåhundra kvinnor. Att det finns få kvinnor inom yrket var inget som hindrade Jonna från att söka sig dit.
– Jag har nog alltid var intresserad av yrket, men jag hade aldrig trott att jag skulle jobba som det. Min pappa är gammal brandman så det är säkert mycket därifrån jag fått det också. Jag har alltid haft en väldigt positiv bild av yrket. Samtidigt har jag alltid velat ha ett varierat och fysiskt jobb, där man känner att jobbet ger något. Att sitta på ett kontor skulle jag aldrig kunna tänka mig. Jag lockades också av gemenskapen säger Jonna.
Yrkesvalet växte fram.
– Jag kom bara på det och tänkte att brandman, det skulle passa mig. Jag träffade några andra brandmän och pratade med dem, sen träffade jag en kompis som jobbar här och han sa att "det klart att du ska söka utbildningen", säger hon.
Jonna sökte den tvååriga utbildningen på Revingehed och kom in på första försöket.
– När jag gick utbildningen och sen gjorde praktik så förstod jag att det är detta jag vill jobba med, fortsätter hon.
Men när hon sökte jobb första gången på Närf satte de fysiska kraven på arbetsplatsen käppar i hjulet.
– Första året jag sökte så kom jag inte upp i nivån. Men jag gav mig fan på att klara det till nästa gång. Då var det bara att ligga i hårdträning och året efter gick det bra, säger hon och skrattar till.
För att få jobba på Närf krävs det att den som söker klarar att gå på ett lutande löpband med full packning och göra en hinderbana som liknar vad man utsätts för i jobbet. Sen gör den sökande också ett logiktest och genomgår en intervju. Att det är hårda krav och samma krav för både kvinnor och män tycker Jonna är helt naturligt.
– Det är hårda krav men det tycker jag är bra. Som tjej vill man inte bli anställd på andra meriter, man vill bli bedömd på samma sätt som alla andra, säger hon.
Jonna tycker inte att de finns någon skillnad på kvinnliga eller manliga brandmän, utan menar att det mer handlar om hur man är som person eller hur länge man jobbat. Det enda som skiljer henne från de manliga kollegorna är var de byter om, efter träningen eller efter en utryckning.
– Vi har olika omklädningsrum, men gemensam bastu. Det är säkert mycket snack i killarnas omklädningsrum, men det är inte något jag känner att jag missar, vi pratar ju hela tiden ändå. Det kan bli tjöt i bastun och det kan bli tjöt varsomhelst, säger hon.
När Jonna får frågan om hennes bästa minne som brandman svarar hon så här:
– De gångerna man varit ute på en insats och verkligen fattat att man hjälp någon, när man sitter i bilen hem - det är en härlig känsla, säger brandmannen Jonna Sjöman Kivi.
