Ur sorgen växer styrka och gemenskap

Klockan är strax före nio på förmiddagen. Himlen är mörk och regntung. Luften kall och rå. Den värme september spred känns långt borta. Utanför Kronan är det stilla. Genom de stora fönstren som täcker framsidan av huset kan man se tre killar som dansar i ett hörn.

ANNONS
|

För ett år sedan var vädret nästan kusligt likt. Kallt och rått. Regn. Men ingenting annat på Kronan är detsamma. Då för ett år sedan skedde här den värsta skolattacken i Sveriges historia när Anton Lundin Pettersson beväpnad med ett svärd gick in på skolan och högg ner fyra personer med utländsk bakgrund. Tre av dem dog.

LÄS OCKSÅ: Wahed tar fight för livet Den låsta dörren vid huvudentrén vittnar om det som hände. Vi får vänta utanför på att bli insläppta och för att ta oss till rektor Linda Forsséns rum där vi ska träffa henne och rektorskollegan Djeno Mahic måste vi passera ytterligare två låsta dörrar. Men skolan är inte så stängd som den verkar. Den första tiden efter skolattacken hade man låsta dörrar och vakter på utsidan, men innan sommarlovet öppnades återigen tre av dörrarna och vakterna fick gå hem.

ANNONS

– Vi vill tillbaka till den skola det en gång var. Den svenska skolan har alltid varit öppen och är en symbol för det öppna samhället, säger Djeno Mahic.

Djeno Mahic och Linda Forssén. Bild: Stefan Bennhage
Djeno Mahic och Linda Forssén. Bild: Stefan Bennhage

Torsdagen den 22 oktober 2015 bär med sig olika minnen för kollegorna. Djeno Mahic sprang runt i skolan och varnade sina elever, en insats han prisades för med Carnegiestiftelsens utmärkelse. Linda Forssén var inte på plats på skolan utan på områdeskontoret för att skriva på anställningsbeviset för sitt nya jobb på Kronan.

– Det blev helt absurt i efterhand. Jag satt med Harriet (Larsson, skolområdeschef reds anm) när vi blev avbrutna och fick reda på att det gick runt en knivbeväpnad man på Kronan och högg ner människor. Jag trädde i tjänst tre veckor efter. LÄS OCKSÅ:"Det går inte en dag vi inte tänker på det"

Att Linda inte var på plats den dagen har präglat hennes roll i arbetet med att komma tillbaka till vardagen.

– Jag kan aldrig någonsin säga att jag förstår hur det är. Jag var inte här, jag sprang inte i korridorerna, jag var inte inlåst i flera timmar. Men jag tror att jag och Djeno har hittat en balans i det. Jag var inte här och jag leder personalen på ett sätt. Djeno var här och leder personalen på ett annat sätt.

ANNONS

Det märks att det här året gjort dem till ett team. De är samspelta och har en tydlig tanke med hur de vill jobba. Fokus på det pedagogiska. Elevernas lärande främst.

– Det är en balansgång. Vi fokuserar på varför vi är här, det är för att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt. Det måste vi göra utan att uppfattas som känslokalla. Vi har stor förståelse för historien och vårt bagage, det kan ingen ta ifrån oss, men vi har fortfarande ett uppdrag att utföra. Det har varit och är fortfarande en balansgång på slak lina. Men jag är oerhört imponerad över personalens fantastiska inställning, kraft att vilja och att orka, säger Linda Forssén.

I den här historien finns det många hjältar. Rektorer, personal, elever, lärare, fritidsledare. Djeno och Linda är noga med att gång på gång berätta hur stolta de är över sin personal. Året som gått har inneburit hårt arbete för alla. För att komma tillbaka till vardagen, för att finna trygghet.

– Det har varit ett år fyllt av sorg och stolthet, men också av glädje. Det har varit svårt på många vis, inte minst nu när årsdagen uppmärksammas. Men Linda och jag är imponerade över hur bra det gått med tanke på allt och att vi har lyckats fokusera på det vi är till för och det är elevernas bästa, säger Djeno.

ANNONS

Deras telefoner ringer flera gånger under intervjun. En kollega knackar på för att få en underskrift. Efter vårt samtal väntar nya möten. Ingen tid för vila.

– Det har tagit mycket energi. Jag har sagt i frustration någon gång att jag vill ha mitt liv tillbaka, då menar jag rent känslomässigt. Bara mina närmsta kan säga hur det här har påverkat mig. Men jag är här, punkt slut. Sedan om jag har trauma med mig i bagaget så är det en del av mig och jag accepterar det, säger Djeno Mahic.

Det är rast och utanför fönstret hör man hur eleverna leker. Ljud som vittnar om hur saker, trots allt, återgått till något slags normalläge.

– Vi kan inte gå tillbaka till något för vi kan inte skriva om vår historia, men vi kan ta med oss det och göra det bästa vi kan framöver, säger Linda.

En trappa ner i biblioteket jobbar Hamza Alwardi. Han är samhällsvägledare på Medborgarservice och var på plats på Kronan den dagen. Han gömde sig inne på sitt kontor samtidigt som en massa frågor trängdes i huvudet. Vad är det som händer? Är det någon som är skadad? Vem är skadad? Tiden sedan dess beskriver han som en känslomässig berg- och dalbana.

ANNONS

– Jag försöker undvika att tänka på det men återkommer hela tiden till känslorna och rädslan. Vi har förlorat kollegor och elever. För oss var det viktigt att snabbt återvända till vår arbetsplats, som vi älskar, för att ta tillbaka den, säger han.

Han beskriver hur samhörigheten på Kronan har växt sig starkare sedan skoldådet.

– Det känns som att vi är starkare nu och att det är en större gemenskap. Vi är en stor familj.

Hamza Alwardi. Bild: Stefan Bennhage
Hamza Alwardi. Bild: Stefan Bennhage

Även Djeno och Linda pratar om en förändrad stämning. Kränkningarna har minskat, förståelsen för varandra blivit större.

– Man är väldigt mån om varandra och det tycker jag man märker både hos elever och hos personalen. Man är omtänksam och lyhörd för varandras känslor och behov, säger Linda.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte långt från Kronan ligger IFK Trollhättans hemmaplan Kamratgården. Det är i slutet av säsongen och fotbollsplanerna är tomma. Det enda ljus som syns är från utebelysningen på klubbhuset. Där inne kommer snart killarna i IFK Trollhättans juniorlag samlas. De ska äta pizza och utvärdera säsongen. För en dryg vecka sedan spelade de årets sista match mot Vårgårda. 2-2 blev slutresultatet, något som speglar säsongen. Båda juniorlagen slutade i mitten av sina serier. Ett bra resultat med tanke på förutsättningarna. För ett år sedan förlorade de sin lagkompis Ahmed Hassan.

ANNONS

Men än så länge är det lugnt på Kamratgården. En bil svänger in på den stora grusparkeringen. Ut hoppar IFK Trollhättans ordförande och tränare för juniorlaget Jonas Eklund. Inne i klubbhuset väntar Patricia Daoud, verksamhetsansvarig för Ung Fritid.

– När vi fick höra om skolattacken bestämde vi tidigt ihop med Patricia och de övriga projektanställda att vi skulle samlas här på Kamratgården på kvällen samma dag. När vi samlades visste vi fortfarande inte hur allvarligt det var. Man vet inte hur man ska hantera den här typen av händelser, säger Jonas Eklund.

Förutom sorgen över en förlorad lagkompis var flera av killarna i laget på Kronan den där dagen.

– En sådan här händelse sätter spår på ett eller annat sätt. Flera av killarna gick på skolan och några var riktigt nära vän med Ahmed, inte bara inom fotbollen utan även vid sidan av. Men på samma sätt som man kan dela glädje kan man dela sorg och det kan få samma effekt, säger Jonas Eklund.

Inne i klubbhuset pryds väggarna med lagbilder i rader. Gamla och nya. Ett tecken på föreningens långa historia. Sedan 1920 har de varit en viktig del av Trollhättans föreningsliv, sedan 80-talet en viktig del av Kronogården. Nu kanske viktigare än någonsin. Med sina olika projekt gör de en stor insats för områdets ungdomar.

ANNONS

– Efter skolattacken har vi märkt en nedgång i vissa aktiviteter, främst aktiviteter för yngre barn och de som ligger i direkt anslutning till skolan eftersom många föräldrar hämtar direkt utanför skolan. Man springer inte omkring själv. Då är det ännu viktigare att vi inte drabbas av panik utan att vi står kvar här, säger Patricia Daoud.

Patricia Daoud. Bild: Sebastian LaMotte
Patricia Daoud. Bild: Sebastian LaMotte

Efter skolattacken har föreningen fungerat som ett stöd för dem som haft behov av att prata men även som distraktion för den som behövt tänka på något annat en stund.

– Från IFK:s sida har vi inte haft någon professionell hjälp med att bearbeta händelsen. Vi har istället försökt jobba vidare med det vi är bra på och det är att bedriva en så bra verksamhet som vi bara kan för våra tjejer och killar, säger Jonas Eklund.

– När det sker en sådan här sak är det ännu viktigare att de har sin idrott, fotboll, gemenskap och sitt lag, säger Patricia Daoud.

De första månaderna fick många i föreningen agera mer än just ledare. Om någon av ungdomarna behövde prata om det som hänt fanns de som stöd, även utanför träningarna.

– Vi har försökt återgå till det normala hela tiden. Det handlar inte om att vi ska glömma utan att vi ska försöka hitta tillbaka till tryggheten och vardagen. För att våra tjejer och killar ska känna trygghet så är det viktigt att de får fortsätta bedriva det som de älskar utan att bli påminda så mycket av vad som hänt, säger Patricia Daoud.

ANNONS

Efter en stund börjar de första killarna i laget droppa in. Menyer skickas runt. Att få ihop beställningen är inte det enklaste, en efter en får killarna gå fram till Jonas och säga vilken pizza de ska ha medan han för noggranna anteckningar. I väntan på pizzorna berättar lagkompisarna Mohammed Warshagha och Abdi Dahir om det tuffa året som varit.

– Det känns som att Ahmed var med oss i går. Tiden går snabbt, säger Mohammed Warshagha.

Abdi Dahir går första året på gymnasiet men när skolattacken skedde var han på plats på sin gamla skola Kronan. Mohammed Warshagha går på Sylteskolan och följde dramat från utsidan. Ingen av dem kommer någonsin glömma. Ahmed Hassan var deras kompis.

– Vi umgicks, speciellt mycket tiden innan det hände. Vi lärde känna varandra bra, säger Mohammed.

Fotbollen och föreningen har betytt mycket under det här året, som stöttning och som andrum. Här har de fått det stöd de behöver. Händelsen har också fört laget närmre varandra.

– Vi har blivit starkare som lag. Det känns som att vi spelar med hjärtat hela tiden nu, som en familj, säger Abdi.

Men med årsdagen kommer känslorna oundvikligen tillbaka.

– Vi ska sörja och försöka minnas de roliga minnen vi har haft tillsammans, säger Abdi.

ANNONS

Men i kväll är det inte fokus på det som hände då. I kväll är det fotbollen som spelar roll. De ska sätta punkt för en säsong och blicka framåt mot en ny.

– Vi ska försöka komma så långt som möjligt för Ahmeds skull. Och ha roligt på vägen, säger Abdi.

– Vi måste leva för Ahmed, säger Mohammed.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett stenkast från skolan, bokstavligen talat, ligger Kronans fritidgård. Efter skolattacken fylldes marken utanför snabbt av blommor, ljus och hälsningar. Nu finns inget av det kvar. Men som minne av det som hänt har man planterat tre träd som symboliserar de tre som miste livet under skolattacken – Ahmed, Lavin och Nazir.

Direkt efter attacken blev fritidsgården en viktig mötesplats för alla på Kronogården. Här samlades man för att prata och sörja tillsammans.

– Precis efter händelsen så blev det ett kriscentrum här. Då hade vi öppet för alla, alla var välkomna. Det var jättemycket folk här under den perioden, säger David Cicek, föreståndare på Kronans fritidsgård.

Så fick det vara i två veckor.

– Vi märkte ganska tidigt att ungdomarna ville tillbaka till vardagen. När vi hade öppet för alla var inte våra vanliga verksamheter igång och det saknade ungdomarna. De ville att det skulle bli som vanligt, säger fritidsledaren Marie Norström.

ANNONS

Så efter två veckor blev det återigen pingisturneringar och biljardmatcher. Och allt fler ungdomar dök upp. Fritidsgården blev snabbt en viktig plats.

– Ungdomarna har kommit hit och de har visat sina känslor här. Det visar att fritidsgården är viktig. Ungdomarna känner oss som jobbar här och känner sig trygga med oss, säger David Cicek.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Utanför moskén på Lextorp står några män och pratar. Det har precis varit fredagsbön. Vid entrén till den pampiga byggnaden står Anvar Alladin, talesperson för muslimska shiaförsamlingen. Han var med 1993 när moskén brann ner till grunden.

– Jag kommer ihåg när moskén brändes ner. Vi fick väldigt starkt stöd från alla i Trollhättan då, säger han.

Skolattacken rev upp gamla sår. Han minns den där torsdagen i oktober för ett år sedan. Röda löv på träden, löv som ett gult täcke på marken. En församling i sorg. Det fanns ingen tvekan i att öppna dörrarna, erbjuda stöd.

– Vi tycker att man som medmänniska måste ställa upp för varandra i sådana här situationer. Jag tycker personligen att det är vår plikt som muslimer att vara med och dela sorgen och glädjen. Vår församling har funnits här i så många år, vi är en del av staden. Vi tycker att det är vår skyldighet, säger han.

ANNONS

Störst behov av stöd fanns de första månaderna, nu har saker och ting mer och mer återgått till det hur det var förut. Även om all uppmärksamhet som årsdagen drar med sig gör att känslorna kommer tillbaka.

– Man hade nästan glömt det och ville fortsätta med det. Nu kommer media och allt och man bli påmind om att det har hänt.

Trots allt tror Anvar Alladin att framtiden kommer bli bra, för Kronogården och för Trollhättan.

– Bara alla goda krafter jobbar tillsammans så kommer det onda inte kunna rå på det goda. Det är bara att kämpa, vi får inte ge upp.

Anvar Alladin. Bild: Stefan Bennhage
Anvar Alladin. Bild: Stefan Bennhage

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det går inte att komma undan att skolattacken har satt spår, i Trollhättan men såklart framförallt på Kronogården.

– Jag upplever att det fortfarande finns en otrygghet och en oro för saker och ting. Men jag upplever också att det finns oerhört mycket goda krafter runt om som verkligen har kämpat för att erbjuda trygghet och stabilitet. Att erbjuda livet som det alltid har varit men med extra stöd för den som behöver, säger Patricia Daoud.

Människor har slutit upp, visat sin medkänsla. I dag samlas återigen människor på Kronogården för att genom en manifestation visa att man står enade mot våldet. Utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) kommer vara på plats, precis som kommunstyrelsens ordförande Paul Åkerlund (S).

ANNONS

– Jag tror det är viktigt att man får en möjlighet att visa att man tar avstånd från den här typen av händelser och att vi i staden står upp för detta. Det här är ett bra sätt att manifestera det på, säger Paul Åkerlund.

Förhoppningen är ett mer enat Trollhättan i framtiden. Och att såren sakta men säkert ska läka.

– Den här händelsen har skett, den går inte att göra ogjord. Men förhoppningen är att man allt eftersom ska komma tillbaka till gängse normer. Ha det i minnet och jobba på. Min uppfattning är att man är på god väg men sedan finns det en del människor i organisationen som det fortfarande kommer över, säger Paul Åkerlund.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tillbaka på skolan. I caféet har det börjat bli mer rörelse. En anställd på Kronans kulturhus sitter på en bänk och spelar didgeridoo. Det skrattas. Stämningen är trots allt god. Likaså framtiden. På Kronans skola, där man länge kämpat med låga betyg och låg gymnasiebehörighet, har det de senaste åren skett ett trendbrott.

– Vi kommer gå en ännu ljusare framtid till mötes. Det är inte bara en slump utan vi kommer fortsätta såhär för vi har hittat ett arbetssätt som fungerar, säger Linda Forssén.

ANNONS

Minnena kommer däremot alltid att finnas kvar. Genom sina upplevelser kommer personalen och eleverna på Kronan alltid att vara sammankopplade.

– När vi i personalen för första gången samlades allihop efter attacken sa jag att varje år den 22 oktober kommer vi alltid att tänka på varandra, oavsett var vi är någonstans, säger Djeno Mahic.

ANNONS