Vill vara förebild för ensamkommande

Jetmir Shpati och hans sambo Marianna Livia öppnar dörren till sin nyrenoverade lägenhet. Deras lilla dotter ligger och sover och vi sätter oss i soffan.

Jetmir är glad, nästan ivrig, och går in på intervjuämnet direkt:

– Det är inte enbart problem och elände med alla flyktingungdomar som kommer hit. Jag om någon vet. Därför vill jag berätta min historia, om att det går att lyckas. Det känns viktigare än någonsin nu.

Jetmir har sedan 2016 en fast anställning på ett hem för ensamkommande flyktingbarn i Lilla Edets kommun och har tidigare, sedan 2013, jobbat inom samma yrkesområde i både Göteborg, Trollhättan (där han fortfarande hoppar in på timmar) och Vänersborg.

Just nu jobbar han ”bara” 150 procent och kallar sig för något av en workaholic.

Men vi börjar med att backa bandet. Till den 15-åriga pojken som flydde från Tropoja i norra Albanien, ensam men fast besluten i tron om en bättre framtid långt, långt bort.

– Jag hade inget val. Man kunde som ung inte att komma någonvart i livet där och då. Hur gärna man än ville, hur duktig man än var i skolan, hur mycket man än kämpade. Korruption, blodshämnd och en ständig rädsla för vad som kunde hända var vardag. Det var en farlig plats, en av de världens farligaste där och då. Jag såg ingen framtid, säger Jetmir.

Efter en flyktresa genom Europa hamnade han i Sverige och blev placerad i ett boende för ensamkommande barn i Göteborg.

Där blev han väl omhändertagen och fick, enligt honom själv, mycket stöd från såväl kontaktperson, övrig personal, god man, advokat och personal på Migrationsverket.

– De lyssnade på mig, jag kände att jag blev sedd, uppmärksammad och behandlad med respekt. Det pratas och skrivs så mycket negativt om flyktingmottagandet i dag och alldeles för lite om det som fungerar bra.

Han tycker att personalen på flyktingboende, inte minst för ensamkommande barn, har ett ”jätteansvar” i att förklara hur det svenska samhället fungerar.

– Det handlar om att integrera, vägleda och få de unga att förstå hur det svenska systemet fungerar, med lagar och regler, och vad som förväntas av dem. Att man behöver utbilda sig, arbeta och betala skatt för att bidra till det svenska välfärdsystemet – som är fantastisk på många sätt.

Jetmir beskriver hur han själv tänkte när han kom till Sverige som 15-åring. Han hade hört hur öppet, fritt och demokratiskt Sverige var och fick inte riktigt ihop det med alla lagar och regler som mötte honom.

– Man var väl ung och trött. Jag kunde inte riktigt förstå varför man behövde lägga sig på boendet prick klockan 22.00. Varför det var viktigt att lyssna på personalen? Varför det fanns så mycket måsten?

Jetmir säger att han dragit stor lärdom av det.

– Jag brukar säga ”Gör det här är för din skull – inte för min”. Det handlar till stor del om att se framåt och släppa det svåra.

Enligt Jetmir är kommunikation, förståelse, tydlighet och inte minst humor a och o när det gäller arbetet med ensamkommande barn och ungdomar.

– Jag har varit där, jag har gjort samma resa själv. På det sättet har jag givetvis en stor fördel i mitt arbete. Det finns ett otroligt engagemang bland personal som jobbar med nyanlända. Men det är minst lika viktigt att de unga inser att de själva måste ge och inte bara få.

Han tycker att alla, både utlandsfödda och Sverigefödda har ett gemensamt ansvar för att bidra till ett starkare/bättre integrationsarbete.

– Själva flyktingmottagandet är bra, svenskarna är bland de bästa i världen på det, men när det kommer till integration finns mycket kvar att göra.

Enligt honom tar det alldeles för lång tid att få nyanlända i utbildning och arbete så att de får känna sig behövda och bidra till samhället.

– Vi måste hjälpas åt mer och ta till vara på varandras olikheter och likheter. Då kan det förhoppningsvis bli riktigt bra.

Sofia Callesson

sofia.callesson@ttela.se