Detektiver i blodspår

När TTELA besöker laboratoriemedicin på Näl råder lugnet före stormen. Snart börjar provrören från vårdcentraler och andra kunder i området rulla in.

– Det kommer väldigt många prover i bulk. Det liknar en myrstack här när de topparna kommer. Men precis som i myrstacken så vet alla vad de ska göra, säger Ann-Sofie Lundh, avdelningschef på klinisk kemi i NU-sjukvården.

Alla blodprover som tas på Näl och på många vårdcentraler i området analyseras här. Totalt görs omkring fyra miljoner analyser varje år.

– Vi kan inte stänga en minut. Vi är här dygnet runt 365 dagar om året, säger Birgitta Olofsson, biomedicinsk analytiker.

Som biomedicinsk analytiker (BMA) tittar hon och hennes kollegor på cellerna i blodet för att se om det är något som avviker från det normala. BMA är något av ett ”doldisjobb”. Liksom många andra jobb inom sjukvården är det ett bristyrke. Men till skillnad från sjuksköterskor eller läkare är det få som vet om det.

– Det är väldigt svårt att få tag i både yrkesvan och nyutexaminerad personal, säger Ann-Sofie Lundh.

En förklaring är att yrkeskåren inte är i närheten lika stor som exempelvis sjuksköterskorna, en annan att biomedicinska analytiker inte träffar patienterna så ofta. Ann-Sofie Lundh menar att långt ifrån alla som själva jobbar på sjukhus vet vad en biomedicinsk analytiker är.

– De flesta vet vad en sjuksköterska gör, men de flesta vet inte vad vi gör, säger Ingegerd Severinsson.

För att fler ska få upp ögonen för yrket och börja plugga till BMA tror Ann-Sofie Lundh att det är viktigt att komma ut ur labbet och visa upp verksamheten mer.

– Vi måste framhålla att det är spännande att jobba på ett sjukhus, säger hon.

Laboratoriet är fullt med instrument och robotar. Tekniken utvecklas hela tiden. Här finns robotar som sorterar provrören, instrument som gör analyser och levererar resultatet direkt i datorn. Men helt har man inte lämnat de manuella metoderna bakom sig. Här finns också vanliga mikroskop – de använder analytikerna när de behöver kolla något prov extra noga.

Vid en bänk intill mikroskopen står Ingegerd Severinsson med ett malariaprov framför sig. Det har hänt en del sedan hon började jobba här för 47 år sedan.

– Det är roligt och spännande. Annars hade man inte varit kvar så länge, säger hon.

Då fanns betydligt färre tekniska hjälpmedel och allt ifrån att korka av provrören till att analysera skedde manuellt. Som tur är hanterade man inte 3 000 provrör per dag då, som man gör nu.

– Då hade vi fått ha hela huset (Näl) för oss själva för att få plats, säger Ingegerd Severinsson och skrattar.

Det är mycket folk i labbet, den absoluta majoriteten är kvinnor.

– Det är som i de flesta vårdyrken. Sen tror jag att få killar söker för att de tror att det är mer av ett vårdyrke än vad det är, säger Ann-Sofie Lundh.

För att bli BMA är det först tre års studier på universitetet som gäller. Sedan tar det ytterligare ett år på jobbet innan man har den breddkompetens som krävs för självständigt arbete på ett labb som det här. På större labb blir man mer nischad, säger Ann- Sofie Lundh. Hon ser bredden som en fördel för att man kan utvecklas mycket i jobbet. Medarbetarna håller med.

– Det är ett väldigt stimulerande jobb. Jag gillar detektivarbetet vi har. Det blir aldrig slentrian, säger Veronica Karlsson.

Elin Ericson