I höstas publicerade TTELA en artikel där några i räddningstjänstens personal blickade tillbaka på ett antal särskilt minnesvärda händelser som inträffat under åren.
I en av dessa förekom två festsugna unga kvinnor som hamnade i ett sällan skådat drama med en rallyratt i huvudrollen. Historien har berättats av generationer brandmän sedan den inträffade i mitten av 1980-talet, och blivit ett säkert kort att dra fram när det pratas yrkesrelaterade dråpligheter.
En tid efter publiceringen ringde det på redaktionens tipstelefon.
– Det är jag som är hon som satt fast i ratten, lät det i andra ändan.
– Nu vill jag ge min version av det som hände.
Träffas på brandstationen
Inringaren visade sig heta Jelena Magnusson och efter alla dessa år skulle äntligen den osannolika berättelsen kunna förtäljas ur den drabbades perspektiv. Klart att en journalist med en fäbless för det udda här i tillvaron nappar på ett sådant gentilt erbjudande.
Sagt och gjort, vi bestämmer oss för att ses, dessutom i sällskap med den andra huvudpersonen i form av föraren Camilla Almén.
Mötesplatsen blir brandstationen i Trollhättan, och även om denna var belägen i centrala staden då det begav sig är platsen perfekt för att framkalla den ratta, förlåt rätta, stämningen.
– Alltså, den här historien... jag har säkert berättat den 500 gånger under åren, säger Jelena medan vi äntrar brandstationen.
– Ja, den är verkligen heeelt otrolig, fortsätter Camilla och skrattar.
Väl inomhus ansluter Åke Berntsson, enhetschef för den operativa verksamheten på Närf. Och det är ingen slump – Åke har nämligen i allra högsta grad en plats i berättelsen och det kommer vi till lite senare.
Jelena och Camilla lärde känna varandra på Polhemsgymnasiet i Trollhättan, och vänskapen har levt vidare sedan dess. I augusti 1986 – ett år efter att studierna var avklarade – bodde Jelena i Alingsås och Camilla på Sylte i Trollhättan.
Läcker ratt för flärdfull färd
Nu vankades det fest i den sistnämnda staden. Jelena hade ingen bil, men Camilla erbjöd sig generöst att åka och hämta kompisen i den Saab 96 av 1974 års modell som hon ägde.
Bilen i fråga hade precis uppgraderats med en helt ny så kallad GT-ratt av den sort som verkligen var på modet vid denna tid. Något som gjorde ägaren mycket stolt.
– ”Har du sett min nya ratt”, frågade Camilla när jag satte mig bredvid, minns Jelena.
Passageraren kunde inte undgå att imponeras av den sportiga skapelse som hade tre hål på varje eker. Snacka om att de nu skulle färdas med stil, som det anstår två partysugna polare med en förmodat fantastisk afton i sikte.
När bilen väl börjat rulla i riktning mot Trollhättan undrade Camilla om inte Jelena skulle kunna få in sin finger i ett av de mellersta hålen på ratten. Jodå, det skulle nog gå. Och plötsligt satt vänster ringfinger där.
– Vi satt och garvade åt att jag hade så långa och smala pianofingrar, det hade jag alltid hört. Jag har inte druckit öl på 35 år, men då gjorde jag det och minns till och med att det var franska Kronenbourg, säger Jelena.
Så långt inga orosmoln på den västgötska himlen, men scenariot skulle snart förändras.
– När vi var nästan var vid Motell Göta älv såg jag en vänsterkurva längre fram och sa att ”nu får du ta bort handen för jag ska svänga”. Och då fick inte Jelena ut fingret ur hålet. Men vi genomförde den här svängen, och man skulle haft en filmkamera alltså, säger Camilla och visar teatraliskt hur vännen tvingades följa med i rattrörelsen med hela kroppen.
Jelenas försök att frita det fångade ringfingret med såväl saliv som medhavd Klövervaselin misslyckades och nu började tankarna snurra:
– Vi kom fram till att det enda man kan göra nog är att åka till sjukhus och att de sågar bort fingret. Jaja, det är väl så det fungerar tänkte vi ...
Ett påträngande problem
För stunden fanns det dock ett påträngande problem som kändes minst lika akut som rattfällan.
– Jag var väldigt kissnödig på grund av ölen, minns Jelena.
Camilla berättar att man åkte vidare och stannade till en bit bort för att försöka stilla naturbehovet i fråga. Men att utföra ett dylikt uppdrag ihopkopplad med en Saab är inte så enkelt ens om nöden är stor.
Camilla: – Väldigt svårt även om det var en smal V4 och ...
Jelena: – ... jag försökte få ut röven? Jag har ingen minne av det, haha.
Camilla: – Men det har jag!
Nu var ekipaget framme vid det klassiska motellet, beläget vid gamla E45 i höjd med Skepplanda. Camilla rusade in och försökte först få tag på is, men fick till sig att frysarna osannolikt nog just frostats av och att någon sådan ej fanns tillgänglig.
Däremot fick hon med sig en stor flaska såpa och ett gäng pappershanddukar för att slippa söla ner interiören i Saaben. Den hala produkten hade dock ingen som helst effekt. Fångenskapen hade passerat en kritisk punkt.
– Det var för sent, fingret var alldeles för svullet vid det laget, säger Camilla.
Mot brandstationen
Färden gick vidare till Lilla Edet, och för att kunna köra in i samhället krävdes en specialmanöver: Ekipaget fick göra en högersväng in till Folkets park och köra runt vid denna för att sedan kunna korsa 45:an.
Camillas föräldrar bodde i närheten av Fuxerna kyrka, och först stannades Saaben vid Konsum för ett inköp av mjölk till dessa.
Utanför affären träffade chauffören polisen Göran som även var vän till familjen.
– Han sa att vi inte skulle åka till sjukhuset utan till brandstationen med fingret. Men först lämnade vi mjölken och Camilla gick in och duschade. Det var lika bra att göra allt på en gång för att det inte skulle ta för mycket tid från festen. Glömmer aldrig när Camillas mamma kom ut med ett decilitermått i rostfritt stål med tre isbitar i för att se om det kanske kunde hjälpa. Hon höll på att skratta ihjäl sig, minns Jelena.
Nu hade resan fått en tydligt mål: Brandstationen på Österlånggatan i Trollhättan. Väl framme vid denna tryckte Camilla på en larmtelefon och uttalade de bevingade orden: ”Hej min kompis har fastnat med sitt finger i min ratt. Kan ni hjälpa oss?”
Samtalet gick först till larmcentralen i Göteborg, och nu sattes bollen i rullning.
På toa iförd ratt
Och nu var det dags för den då 26-årige brandmannen Åke Berntsson och hans kolleger att träda in i handlingen.
– Vi fick in ett larm om ”kvinna fast i ratt” och det fick en ju att undra. Till slut hittade vi er där ute i bilen. Tror att ni skämdes lite för ni stod lite vid sidan av brandstationen. Vi lyfte i alla fall loss hela ratten och gick ner i verkstaden, berättar Åke.
Ratten med den medföljande Jelena sattes fast i ett skruvstäd, och ett bladmått petades in som skydd för fingret innan fritagningsförsöket inleddes.
– Man är ju inte med om sånt här så ofta så jag minns mycket väl att det var Jan Antonsson som filade, säger Åke.
Men den legendariske brandmannen i fråga hann inte komma särskilt långt i sitt arbete förrän en akut paus var nödvändig. För nu var Jelena VERKLIGEN tvungen att besöka toaletten.
– Vid det laget hade jag jag nog varit kissnödig i två timmar. Jag hade en jeansrock och långbyxor på mig. Camilla fick hålla ratten och jag fick försöka få undan alla kläder, säger Jelena.
Något fel på humöret kunde inte spåras hos de festsugna tjejerna under dramats gång. Snarare tvärtom.
– Vi garvade bara. Jag är en sån person som råkar ut för sånt som inte händer någon annan. Det har alltid vart så och har fortsatt så genom hela mitt liv. Det var bara roligt alltihop. Korkat men samtidigt väldigt humoristiskt, säger Jelena.
Ratten lever i annan Saab
Trion minns att händelsen dokumenterades med en av räddningstjänstens kameror, men filmen ska sedan mystiskt ha kommit bort efter att den lämnats in på framkallning så några bildbevis från det hållet finns inte.
Dock hade Camilla med sin egen kamera och fångade vaket nog ett par av ögonblicken. Och hon har inte bara med sig dessa foton till den nutida återträffen på brandstationen, utan även den aktuella ratten.
– Den sitter faktiskt i vanliga fall fortfarande i en V4, fast en annan än den jag hade då. Jag fick dispens av besiktningen att köra med ratten, den är helt okej. Du kanske kan prova den igen, Jelena?
– Hahaha, fast ja vi tar ett annat finger den här gången!
Åke Berntsson har varit med om åtskilligt under sina 41 år inom räddningstjänsten. Händelsen den där augustidagen 1986 sorterar han definitivt in i facket med oförglömligheter.
– Rätt som det är sitter man och berättar gamla minnen av larm som varit och det klart att det här med ”kvinna fast i ratt” har kommit fram åtskilliga gånger. Och att de dyker upp här nu efter alla år – osannolikt och fantastiskt roligt, säger han.
Ytterligare en twist på historien är att Camillas svärfar är Knutte Höglund, som då hade bilverkstad i Sjuntorp och var stationschef för räddningstjänsten där.
Klart att historien nådde honom ganska snart.
– Men relationen höll, skrattar Camilla.
När Jelena väl var fri efter Jan Antonssons flitiga filade kunde dagen fortskrida enligt ursprungsplanen.
Camilla: – Vi såg inget problem med det hela mer än att vi skulle bli sena.
Jelena: – Och så hade vi något att något att berätta när vi väl kom till festen ...
