Min pappa luktade alltid koksyra.
Den där stickande frätande lukten av koksyra som i sulfitprocessen fick bindemedlet lignin att separera träfibrerna från granflisen som skulle bli till bladbestruket högglansglättat journalpapper. Året Runt, Allers och Teknikens värld.
Samma syra som brände sönder lungorna på min storebror Leif den där ödesdigra vårdagen 1984 när han mitt under ett syrautsläpp dumt nog tog hissen upp till flisvinden. Hissen stannade så klart och hisschaktet förvandlades till en skorsten där den frätande koksyran friterade lungorna på storebror.
LÄS MER:Brand i gamla bruket
Skiftförman Jaeger och några andra gubbar på skiftlag tre hjälpes åt att dra ut den medvetslösa kroppen i den gröna overallen ur den lilla luckan i taket på hisskorgen. Pappa åkte inte med i ambulansen, någon måste ju sköta processen. Leif var bara 24 år och bodde nästan resten av sitt liv på sjukhus tills hans förtvinade organ inte orkade mer.
Om bruket tog liv så gav det också liv. Jag som nu skriver detta hade inte existerat om inte bruket gett jobb och försörjning. Inte mina syskon heller. Pappa kom hit via en platsannons i en dansk avis, träffade min blivande mamma och blev kvar.
Jag tror inte att ungdomarna som tände eld på den kvarvarande K-märkta kontorsbyggnaden vet något om allt det där, eller att sulfitkokeriet låg precis bakom kontoret. Sulfitkokeriets fyra höghushöga kokare i syrafast stål som Vänersborgs kommun tillsammans med resten av fabriken lät riva då bruket lade ner 2008. Ut med det gamla, in med drömska förhoppningar om nya innovativa gröna etableringar.
Förtränger sorgen
Jag dröjer mig kvar efter att brandkåren gjort en eftersläckning ett dygn efter den stora branden och 12 år efter att fabriken lades ner. Jag förtränger sorgen och tar en bild med mobilen i motljus. Jag tror inte att någon bryr sig egentligen förutom vi som någon gång känt den stickade lukten av koksyra.
Vila i frid hjälpkokare Leif Pedersen på treans skiftlag och tack industriepoken Wargöns bruk.
