Marianne Ramm har i dagarna kommit ut med en bok som handlar om de utsatta människor som många aldrig kommer i kontakt med, och som lever sina liv i samhällets utkanter. Marianne är socialpedagog och psykoterapeut, och hon har under ett långt yrkesliv träffat hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka, barn som gamla som på olika sätt kommit snett i livet.
Dessa möten finns som grund i de berättelser om de unga flickor som bor på en institution för flickor som ger liv åt boken ”Jävla kärring”
– Det är ju inte så att jag har skrivit en dokumentär, mina karaktärer är fiktiva, men de finns därute på ett eller annat sätt, berättar Marianne Ramm.
– Jag har mött så många utsatta i mitt yrkesliv, och på många sätt har de gett mig mer än jag gett dem, så jag ville på något sätt ge dem en röst.
Bok med fördröjning
– Jag började skriva på den här boken för tio år sedan. En av mina litterära förebilder är Moa Martinsson, jag har döpt min dotter efter henne, och hon gav ut sin första bok vid 43 års ålder. Jag hade satt upp det som ett mål för mig själv, men åren gick, 43-årsåldern swischade förbi. Då såg jag att en författare gett ut en bok vid 99 års ålder, så då tänkte jag att jag hade tid på mig.
– Jag började skriva korta texter, nästan som dagboksanteckningar, och när jag kommit en bit på väg så drabbades jag väl av lite hybris och skickade in materialet till några bokförlag, och fick åtminstone ett besked om att boken var värd att satsa på. Då slutade jag skriva, för då fanns det ju i alla en teoretisk chans att boken skulle ges ut! Det var min dotter Moa som till slut sade att jag inte skulle vara feg, hon uppmanade mig att skriva färdigt.
Skrev sig själv
– Det egendomliga är att boken på ett sätt skrev sig själv, den levde sitt eget liv. Jag kunde bli arg på mina egna karaktärer, som när den galna men charmiga Carmen helt plötsligt skulle göra slut med Janne, då protesterade jag vilt inombords. Jag började också prata som de här töserna, deras språk är ju inte precis rumsrent, så jag fick passa min tunga på sammanträdena i kommunfullmäktige.
– Boken handlar mycket om övergrepp, missbruk, våld och misär. Men det är absolut ingen bok om hopplöshet, det finns mycket humor, kärlek och hopp som väger upp det svarta som huvudpersonerna har upplevt. Vi får följa de här tösernas kamp för att få ett värdigt liv.
Fin respons
– Jag har fått många fina reaktioner på boken hittills, och det gläder mig mycket. Jag hoppas nu att många vill köpa min bok. Det handlar definitivt inte om pengarna, utan om att kunna få beröra andra med mina ord och mina berättelser, avslutar Marianne Ramm.
