Den 30 januari 1972 – "Bloody Sunday" – är ett av den moderna brittiska historiens mest omskakande och mörka datum.
Under en medborgarrättsmarsch sköt brittiska fallskärmssoldater ihjäl 13 obeväpnade demonstranter i den katolskt präglade stadsdelen Bogside i Nordirlands näst största stad Derry, som officiellt heter Londonderry.
Ytterligare en person avled fyra månader senare av sina skador. De flesta dödsoffer var unga män och pojkar. Dessutom skottskadades 28 personer.
Kallas "Soldat F"
Totalt har 19 personer misstänkts för dödsskjutningarna – 17 tidigare soldater och två utpekade medlemmar i Irländska republikanska armén (IRA), en paramilitär grupp för nationalister/republikaner i kamp mot lojalister/unionister.
Han som åtalet kallas "Soldat F" ställs inför rätta för morden på James Wray och William McKinney samt för mordförsöken på Joseph Friel, Michael Quinn, Joe Mahon och Patrick O'Donnell. För övriga misstänkta saknas bevis nog för åtal, enligt Nordirlands åklagarmyndighet.
Flera av offrens familjer uttryckte på torsdagen stor besvikelse över att åtalet inskränker sig till en anklagad och två dödsoffer.
- Det betyder inte att inget brott begicks, det betyder inte att de där soldaterna agerade på ett värdigt och lämpligt sätt, sade Mickey McKinney, bror till William McKinney, på en pressträff där han också menade att en friande dom inte betyder att "Soldat F" är oskyldig.
Bedrövade systrar
Den 19-årige William Nash dog skjuten i bröstet. Tre personer som kom till hans hjälp skottskadades, däribland pappan Alexander Nash.
- En (enda) soldat åtalas. Det säger allt egentligen, säger den dödes syster Kate Nash till tidningen Derry Now.
- Bara familjerna Wray och McKinney har fått ett åtal till skillnad mot resten av oss. säger hon och ståtar ihop med systern Lind Nash med inramade foton på brodern och pappan.
Ciaran Shiels är juridiskt ombud för några av offrens familjer.
- Det här är en fantastisk framgång för de familjer och de offer som drabbades av "Blodiga söndagen".
Men tillägger:
- Vi är besvikna för att inte samtliga ansvariga ställs inför rätta.
"Var en massaker"
"Blodiga söndagen" var den dödligaste skottlossningen under den tre decennier långa och blodiga konflikten kallad "The Troubles". Vissa bombdåd dödade dock fler.
En hafsig utredning kom redan samma år fram till att soldaterna sköt efter att själva först ha blivit beskjutna. Missnöjet med den slutsatsen lade sig aldrig och 1998 gav den brittiska regeringen domaren lord Saville i uppdrag att gå till botten med vad som hände den där dagen.
Han tog tolv år på sig. Tusentals vittnen hördes och i Savillerapporten från 2010 slås fast att soldaterna öppnade eld utan förvarning och att inget av offren utgjorde något hot mot dem; i efterhand hade soldater lämnat missvisade uppgifter om förloppet.
Storbritanniens försvarsminister Gavin Williamson säger att försvarsdepartementet kommer stödja "Soldat F" i rättegången:
- Vi står i skuld till de tidigare militärer som modigt och förtjänstfullt tjänstgjort för att bringa fred till Nordirland.
Det republikanska partiet Sinn Féin, förr IRA:s politiska gren, delar de anhörigas besvikelse och misstrogenhet.
"Beslutet att bara åtala en ex-soldat ändrar inte det faktum att "Bloody Sunday" var en massaker", säger Michelle O'Neill, Sinn Féins ledare i Nordirland, i ett uttalande.
Bakgrund: Konflikten
Nordirland är en del av Förenade kungariket (United Kingdom) och styrdes fram till 1972 av en protestantisk majoritet som diskriminerade den katolska befolkningen. När en fredlig medborgarrättsrörelse i slutet av 1960-talet började kräva lika rättigheter för katoliker möttes deras krav av våld från protestanter som såg sin maktställning hotad.
Det utlöste en våldsspiral där Irländska republikanska armén (IRA), som slogs för ett enat Irland, och protestantiska halvmilitära grupper, som ville behålla banden till Storbritannien, gjorde sig skyldiga till blodiga attentat. Omkring 3700 människor miste livet i den drygt 30 år långa våldsamma perioden, som brukar kallas för "The Troubles".
Ett fredsavtal slöts 1998 och steg för steg har livet i Nordirland normaliserats, även om våldet inte har försvunnit helt. Alla problem kunde inte lösas och fredsprocessen har varit kantad av kriser.
Storbritanniens komplicerade utträde ur EU har väckt farhågor om att konflikten ska blossa upp igen, eftersom den i nuläget öppna gränsen mellan Nordirland och Irland kan påverkas.
Nordirland gick in i EU med resten av Storbritannien 1973.
Irland är en självständig republik som utgör större delen av ön Irland. Landet är medlem i EU sedan 1973.
Källa: Landguiden
Bakgrund: Blodiga söndagen
Söndagen den 30 januari 1972 sköt brittiska fallskärmssoldater ihjäl 13 obeväpnade demonstranter under en protestmarsch för medborgerliga rättigheter i Nordirlands näst största stad Derry – officiellt känd som Londonderry. En fjortonde avled senare på sjukhus.
Händelsen har gått till historien under namnet "Bloody Sunday". Den betraktas allmänt som startpunkten för upptrappningen av den blodiga Nordirlandskonflikten, som krävde runt 3700 liv innan våldsamheterna till sist ebbade ut under 2000-talet.
De 13 som sköts ihjäl var tonåringar eller i 20-årsåldern. Händelsen resulterade i stora protester, som har setts som en avgörande orsak till att Storbritannien införde direktstyre över provinsen senare samma år.
Marschen 1972 genomfördes i protest mot att de brittiska myndigheterna beslöt att börja internera misstänkta republikaner utan rättegång.
Irländska republikanska arméns (IRA) påstådda närvaro i demonstrationståget angavs som motivering till att soldaterna öppnade eld.
Fakta: Nationalister och unionister
På ena sidan i konflikten i Nordirland fanns de så kallade nationalisterna eller republikanerna som kämpade för bättre villkor för den katolska befolkningsgruppen och för en nationell irländsk återförening med den självständiga republiken Irland. De mest kända paramilitära grupperna på nationalistsidan var IRA (Irländska republikanska armén) och utbrytarna Provisoriska IRA och Verkliga IRA.
På andra sidan fanns lojalisterna eller unionisterna, som tog sitt namn från sin lojalitet med den brittiska kronan och önskan att fortsatt vara en del av den brittiska unionen. På unionistsidan stred främst grupper som UVF (Ulsters frivilligstyrka) och UDA (Ulsters försvarsförbund).
Parallellt satte brittiska myndigheter in runt 26000 soldater och 13000 poliser för att stävja oron.