Överlevaren: "Breivik är inget monster"

På femårsdagen avterrorattentaten i NorgekommerBjørn Ihler vara med i ett internationelltsymposium om terrorism. Där kommer han berätta vad lärt sig av att jobba med dessa frågor i, på dagen, fem år.

–Jag är den enda från Utöya som kommer vara där.Allt jag lärt mig bygger i grunden på min erfarenhet av att ha överlevt attacken 2011, berättarBjørn Ihler.

Det är en speciell dag förBjørn. Han brukarägna den åt att tala för unga runt om i världen och Europa.

–Det är så jag tycker om att spendera dagen. Det är mitt sätt att hedra alla som förlorade sina liv. Jag sprider kunskap om hur händelserna påverkat vår liv och hur vi lever våra liv idag.

Trots att han jobbar med att sprida denna information är det alltid svårt att återvända, om än i tanken till den där dagen. Men vinsten av att göra det är större än smärtan. Varje gång blir en del i den större resan att läka.

Fram tills då kändes våld så långt bort

När nyheten om attentaten iOslo nåddeBjørnvar han på ettseminarium om Västsahara på Utöya. Han minns hur långt bort våldet på den afrikanska kontinentenkändes ochhur han funderade på hursvårt det är att genomförapolitik där på grund av den pågående ockupationen.

–Sen hörde vi att vi skulle samlas och fick höra att det varit en explosion i Oslo. Jag såg en video på min kompis mobil. Det var surrealistiskt. Det var min hemstad men såg ut som efter 11 september i New York, berättarBjørn.

Den efterföljande timmen följde han och de andra nyhetsflödet.Många försökte nå sina familjer och vänner i Oslo. Lyckligtvis verkade inga föräldrar till dem på Utöya ha skadats.Efter ett tag gick alla i samlad tropptill campingen.

–Då började vi höra popp-ljud. Vi trodde att nån skojade med oss.

Sedan kom besked omatt alla skulle mötas i mitten av ön. Det framkom att syftet var att ses där det inte gick att bli sedd.

– Precisdå kom en kille i mörka kläder gåendes på en kulle. En del sprang emot honom och dem sköt han direkt.Vi andra vände oss om och sprang och gömde oss.Då ringde jag min pappa för jag förstod inte vad som höll på att hända mitt framförögonen på mig.

Räddade inte bara sig själv

SedansprangBjørnner till stigen som leder runt ön. Där satt en liten pojke, troligtvis en av sönerna till öns säkerhetsvakter.

– Jag och min vän gick dit och han sa att han visste inte var hans pappa var. Jag lade mig instinktivt över honom ochgömde honom. Vi låg kvarså ett tag, men sen hörde vi skotten komma närmre.

Då kom folk kom springandes genom skogen. Bland dem döken till pojke upp.

– Jag tog med båda pojkar och sprang med dem bort från skotten. Vid ett tillfälle fick vi gå ifrån stigen,för det låg 10 ihjälskjutna personer i en hög. Påhögen av döda ungdomar minnsBjørn att detlåg en mobil. Medan han och pojkarna sprang förbi noterade hanatt det ringde på mobilen.

– Precisdå förstod jag vad som faktiskt hände. Jag förstod att folk utanför ön försökte nå oss. Men att den personen som någon ringde till aldrig skullesvara igen, sägerBjørn.

Strax därefterbörjade trion se poliser, ambulanser och helikoptrar.Landfordonen var förvisso på andra sidan vattnet från ön, men alla i den lilla gruppen drog en lättnadens suck.

– Vi trodde att vi var säkra för vi trodde att polisen var på ön. Pojkarna fick låna min mobil och ringa sina föräldrar. Eller ja, sinamammor, så inte papporna riskerade attavslöjas ifall det fortfarande fanns någon fara.

DärefterringdeBjørnsin pappa. Men samtalet avbröts för precis dåkom en man i polisuniform.

–Han sa att vi var säkra och att polisen hade fångat den farliga mannen.Jag vet inte hur länge jag hann känna lättnad och tacksamhet. Men sen började han skjuta mot oss. Bjørn tog återigen tag i pojkarna och flydde. Nu sprang trion rakt ut i vattnet.

– När jag vände mig om ochtittade mot landsåg jag Breivik sikta på mig. Jag visste att det var min sista stund. Såsköt han. Men han missade. Pojkarna och jag lyckades sen gömma oss bakom stenar och träd som hängde över vattnet.

Där stannade trion.Bjørn har ingen aning om hur länge, men under tiden lyckades den riktigapolisen fånga Anders Behring Breivik.

"Jag ville se honom"

Under hösten 2011 varBjørn angelägen om attse Breivik, redan under förhören. Då hade media tecknat bildenav ett monster.

–Vissa hade börjat kalla honom "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”. Det gjorde att jag blev än mer mån om attse honom, menarBjørn.

Han visste egentligen inte hur han skulle reagera när han väl träffade attentatsmannen igen. Det enda han visste var att det var viktigt för honom.

– När jag väl fick se honom insåg jag att han inte hade makt över mig ochatt han inte kunde skada mig. Han var inteutklädd längre och jag såg honom för den människan han är, inte ett monster. Så här i efterhand menarBjørnatt han har lättare att identifiera vad han kände inför mötet. Han är glad att han fick se terroristen igen vid ett så tidigt skede, som det faktiskt var, bara tre månader efter attacken.

–Det var en bra upplevelse. Jag insåg att jag intekände mig nervös inför Breivik. Jag tog tillbaka kontrollen över mitt liv.

–Det var i oktober jag fick se honom. Första veckorna efter terrordådet kändes det som att jag var ien bubbla med begravningar, trauma och så kommunestyre- och fylkestingsval.Fram tills mitten av september var allt som i ett töcken, minnsBjørn. Men därefter åkte han tillbaka till Englandför att återuppta studierna han påbörjat året innan. Väl tillbaka efter det märkligaste sommarlovet en människa kan drabbas av påbörjade han resan ut ur bubblan.

–Att börja plugga igenhjälpte mig att komma tillbaka till livet. Den viktigaste delen var utan tvekan attse honom. Det lyckades bryta igenom bubblan för att det bröt bilden av honom som ett monster.

–Jag förstod att han är en människa. Att han dessutom var fängslad och att det var så mycket polis emellan bidrog till att avväpna honom i mina ögon. Fram tills dess var han fortfarande beväpnad imitt huvud. Jag var rädd att han skulle kunna göra mig illa, men det kunde han inte. Det gjorde saker och ting lättare.

Bitarna föll på plats i rätten

Nästa steg i läkningsprocessen var att gå igenom rättegången motAnders Behring Breivik.Förhandlingarna inleddes den16 april 2012 vid Oslo tingsrätt.

–Det var bra att få klarhet i vad som faktiskt hände på Utöya.Och för attförstå vad som hänt efter dådet. Det gav mig insikter som jag kan använda för att bekämpa extremism. Det var smärtsamt men konstruktivt ochhjälpte mig att gå vidare ytterligare.

Samtidigt som det var en period av utveckling var det även en smärtsam process.Men trots detväljerBjørn att se det som en typ av växtvärk.

– Det varjobbigt med media och så. Men jag var tvungen att gå igenom det och jag gjorde det på ett bra sätt. På lång sikt var det bra och fick mig attta tillbaka mitt liv och utveckla mitt arbete ytterligare.

– Jag… för mig är han en liten del i ett stort pussel. Han är bara en människa och inte en människa jag bryr mig speciellt mycket om. Det är klart att det är svårt att förhålla mig till atthan försökte mörda mig, men det är svårare när andra försöker avhumanisera honom, menarBjørn. Till exempel menar Bjørn att det var problematisktnär folk tyckte att man skulle förneka Breivik mänskliga rättigheter. I den viljan fanns nämligen vitt skilda budskap, menar överlevaren.

–Det var att åter säga att han inte är människa, vilket höjer honom till något övermänskligt. Samtidigt som det han gjorde var omänskligt. Men det viktiga är att vi inte följer hans dåliga exempel dåliga och göra samma sak. Vi måste vara större än så, resonerar Bjørn.

En ständig resa till något bättre

Utöya-attacken innebar inga fysiska men förBjørn. Men inombords läker han fortfarande.

–Jag har hanterat det psykiska traumat, depression och allt sånt. Det har varit svårt men jag är på ett bättre ställe nu än då.Genom mitt jobb har jag byggt vidare på det som hänt på ett konstruktivt sätt. Jag är glad och känner mig frisk, bättre än nånsin sen 2011.

Resan går vidare. Den mest betydelsefullalärdomen han drar av hela händelsen är solklar.

–Det viktigaste jag lärt migär att alla är människor, även extremister, terrorister och andra som gjort hemska eller hatiska saker. Alla kan förändras och återintegreras i samhället. Bjørnjobbar bland annat med rehabilitering av före detta kriminella. Det är sådana typersom skulle ha hyllat Breivik för några år sedan.

–Det är en märklig känsla att möta läskiga människor och sen inse att folk är folk. Man kan hamna på fel bana men man kan alltid komma på rätt bana igen. Så längevi ser varandra som värdefulla personer och behandlar varandra med respekt.

–All våldsam extremism är uttryck för rädsla. Det är ett återkommande tema hos folk som är extremistiska. Man måste möta det med mod och jobbaför mångfald och integration, från bägge håll. Människor måste integreras men folk måste ävenvara öppna för att integrera, förtydligarBjørn.

Rädslabryts bäst genom att skapa acceptans för olikheter, menar han. Där är utbildningen en given grundpelare.

–Vare sig om olikheterna bygger på att man tror på olika saker, sexuell läggning, religion så måste man vara trygg i attdet intehotar ens egen identitet. Vi kan bo i samma grannskap och vara olika men fortfarande leva i frid. Att bygga upp och utveckla den här grundförståelsen är avgörande, menarBjørn. Han ser en ökad hotbild i att vänta längre.

–Just nu förändras Europa. Det är viktigt att se till oss själva och se vad vi alla individuellt kan göra för att bekämpa extremism. Vi måste även accepteraatt extremism inte är något främmande. Det är något lokalt som kommer från vårt närområde, inte utifrån.

Han räknar upp några avden senaste tidens terrordåd och pekar på dess likheter.Så väl Paris, Bryssel, Orlando och Nice har en sak gemensam.

–Alla dessa terrordåd utfördes avfrån människor som är från dessa platser eller närliggande.Det är uppenbart att det är en lokal fråga där vi alla har ett ansvar. Jag bjuder inalla till att delta i kampen mot extremismen. Men han understryker att valet av vapen är av yttersta vikt. Annars kan effekten bli den motsatta.

–Vi måste bekämpa extremismen med mer kärlek, acceptans och förståelse. Vi kan inte svara med våld, skepticism och övervakning.Det eldar bara på våldsspiralen. Det vi måste göra är att bryta den, tydliggör Bjørn Ihler innan vi tar farväl.

Sedan fortsätter han sin resa mot ett ännu bättre personligt mående. Men med det bredare siktet inställt på en bättre värld, dit alla får följa med.