Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

"Folk flydde upp på bergen"

Sommaren 1676 utspelar sig grymma scener i Vänersborg och Dalsland. Staden plundras och bönder bränns till döds. Händelserna denna ödesdigra sommar har kommit att kallas Gyldenlöwefejden.

De grymma scener som utspelade sig under det som i efterhand kallats för Gyldenlöwefejden i Vänersborg och Dalsland sommaren 1676 liknar det som i dag händer i krigshärdar runtom i världen. Folk flydde för sina liv, städer brändes och civilbefolkningen utsattes för grymheter. Allt hade sin grund i en månghundraårig konflik Danmark och Sverige emellan.

I september 1675 utbryter ännu ett krig mellan ärkefienderna Sverige och Danmark. Danskarna ville ha tillbaka Bohuslän och Skånelandskapen som förlorats i freden i Roskilde 1658. Danskarna anfaller från två håll, en armé landstiger i Skåne, den andra går in i Bohuslän från Norge. Den norska armén leds av Ulrik Fredrik Gyldenlöwe, som var ståthållare i Norge.

– Han var oäkta son till den danske kungen Fredrik III och halvbror till den svenska drottningen Ulrika Eleonora den äldre, berättar Peter Johansson, chef för Vänersborgs museum.

Danskarna tågar raskt genom Bohuslän med troligtvis 6000 soldater, de intar snabbt både Strömstad och Uddevalla utan vidare motstånd. Det är midsommartid 1676 när danskarna bryter upp från Uddevalla och beger sig mot Vänersborg.

För att förstå vad Vänersborg var för stad 1676 och vad danskarna vill ha där får vi backa bandet och bege oss till Vänersborgs föregångar Brätte, en liten stad som låg vid sjön Vassbotten.

– Staden låg i en gränsbygd och Brätte låg på ett ställe som var svårt att försvara. Därför flyttades staden till den platta mark där den ligger i dag, en plats som var lättare att försvara, berättar Peter Johansson.

Befolkningen från Brätte flyttade till Vänersborg och för att få fart på utflyttningen förbjöd staten ölförsäljning i Brätte. Den nya staden stod färdig 1641 och redan 1644 bröt ännu ett krig ut mot ärkefienden Danmark och Vänersborg intogs av danskarna, denna händelse har kommit att kallas Hannibalfejden. Efter denna händelse bestäms att staden skulle befästas ordentligt. Det var inte bara staden som skulle skyddas, befästningarna skulle också fungera som ett försvar för det inre av Västergötland.

– Från början är tanken att Vänersborg ska vara lika välbefäst som Göteborg, berättar Peter Johansson.

Riktigt så blir det inte när Vänersborgs kommendant Per Larsson Stöltenhielm börjar skissa på en plan för befästningarna. I stället för murar av sten byggs en jordvall med vässade stockar, ett så kallat ryssestaket. Vallen blir 2,5 kilometer lång och utanför den grävs en sex meter bred vallgrav, i terrängen utanför placeras också spanska ryttare. Korslagda vassäde störar som skulle skydda mot fientligt kavalleri. Kronan på verket är den skans som byggs där gamla fängelset ligger i dag. Förutom befästningarna placeras även en garnison i staden. Det var alltså detta som skulle skydda Vänersborgs 400 innevånare.

– Vänersborg var med dagens mått mätt mer betydelsefull på den tiden, det var en medelstor svensk stad, berättar Peter Johansson.

Att försvaret av Vänersborg var prioriterat är anledningen till att kung Karl XI under senhösten och våren befinner sig i Vänersborg för att övervaka befästningarna.

Tillbaka till midsommartid 1676 danskarna bryter upp från Uddevalla och 6 000 man marscherar i raskt takt mot Vänersborg. Att fienden är på väg har inte gått Vänersborgarna förbi, de lämnar sin stad för att inte drabbas av krigets grymheter.

– Folk flydde upp på Halle och Hunneberg och åkte ut i båtar på Vänern, berättar Peter Johansson.

När den danska armén närmar sig staden möts de av en svensk styrka på ungefär 1 200 man under ledning av generallöjtnant Hans Georg Mörner. En skärmytsling uppstår söder om staden och den överlägsna danska armén driver svenskarna mot gropbron, som de tar sig över. Med danskarna häck i häl försöker svenskarna att sätta eld på bron men misslyckas. Då startar häftiga strider, de danska kanonerna placeras på Nabbesberg och ett kraftigt bombardemang inleds. Kanonkulorna skapar djupa fåror i de svenska leden. Kombinationen av den överlägset starka danska armén och med den häftiga beskjutningen gör att svenskarna flyr med svansen mellan benen mot Rånnum och Vargön. Sammanlagt fick 150-200 svenska soldater sätta livet till. Kvar i Vänersborg sitter en styrka på 100 man satta att försvara den tomma staden.

– Danskarna tågar in i staden och avfyrar några kanonskott mot skansen. Gyldenlöwe ställer ett ultimatum om att garnisonen ska ge sig annars skulle han anfalla, berättar Peter Johansson.

Garnisonen som leds av överste Johan Lilja ser inget annat råd än att ge upp, han och soldaterna tas därefter till fånga av danskarna. När den danska armén tågar in i den folktomma staden pyr det på sina ställen. Svenskarna har nämligen försökt att använda den brända jordens taktik och själva bränna ner staden, det skulle inte finnas något av värde kvar till danskarna.

Även om Vänersborg inte var den viktigaste staden i Sverige vid den här tiden gör Gyldenlöwe ett stort propagandanummer av händelsen och skickar bud till Köpenhamn om segern.

– I hela Danmark och Norge rings det i kyrkklockorna och hålls tacksägelsegudstjänster. Gyldenlöwe trycker upp en segermedalj som visar upp en imponerande fästning som har lite att göra med verkligheten. Han låter också sprida ett flygblad som berättar om den imponerande segern, säger Peter Johansson.

När danskarna slagit läger och etablerat sig i staden börjar de utföra grymheter mot lokalbefolkningen. Danskarna agerar pirater på Vänern och härjar i socknarna.

– Man går väldigt hårt åt civilbefolkningen, speciellt i Dalsland. Mängder av socknar bränns och det finns berättelser om bönder som bränts till döds av danskarna, säger Peter Johansson.

Danskarna stannar kvar i området till september samma år, planen är att sedan tåga mot Marstrand och Göteborg. När de beger sig i väg finns inget kvar av Vänersborg, allt utom kyrkan har bränts ner och alla befästningar har raserats. Kyrkklockan skickas till Vår frus kirke i Köpenhamn. En soldat beskriver den ödelagda staden och säger att det är slätt som ett stuggolv.

– Efter härjningarna blossar ett oerhört danskhat upp som går att jämföra med hatet efter härjningarna på Balkan under 90-talet. Hatet mot danskarna lever kvar länge i Västsverige, berättar Peter Johansson.

Att kalla någon dansk, eller jutske eller jutska som man sa på den tiden sågs som en oerhörd förolämpning och var straffbart.

– En man i Vänersborg som kallat en kvinna din sakramentskade jutska blev dömd till böter på 1700, säger Peter Johansson.

Kriget tar slut 1679 och den ödelagda staden byggs upp igen enligt samma stadsplan som tidigare, denna gång helt utan befästningar. När danskarna misslyckats med att återerövra Bohuslän förlorade Vänersborg sin roll som gränsstad. Sommaren 1676 var sista gången utländsk trupp brände ner Vänersborg, staden intogs dock av dansk armé så sent som 1788.

– Då handlade det mer om en våldgästning och inga människor dog, säger Peter Johansson.