Fredagen den 15 december 1916 rullade ett extrainsatt tåg punktligt in på Vänersborgs station. Det var plusgrader i luften och snöfritt på marken, och snart efter ankomst marscherade de avstigna soldaterna i riktning mot torget.
Längs vägen möttes Västgöta regemente av vajande, blågula flaggor och tusentals nyfikna vänersborgare. Varje befäl dirigerade sitt kompani med dragen sabel. I täten leddes regementet av överste Hugo Leonard Leth, som vid residenset hälsades välkommen av borgmästare Nils Linnell.
I påföljande nummer av ELA (19 december) stod det;
"Under musik satte sig regementet i rörelse, företrädt af sin gamla ärorika fana, bärande namnen på de många fältslag, som det tappra regementet i forna tider kraftigt bidragit till att vinna."
På fanan fanns bland annat slagen vid Breitenfeld, Lützen och Lund.
Västgöta regemente flyttade in i de nybyggda kasernerna på Niklasberg, och staden fick även ställa Holmängen och Källshagen till militärförläggningens förfogande. Beslutet att flytta regementet från Axevalla hed, där det varit förlagt sedan 1745, hade tagits redan tio år tidigare, eftersom man ville flytta de militära övningsplatserna närmare städerna. 1901 var det gamla indelningsverket avvecklat, och man införde allmän värnplikt. Det innebar bland annat att man inte kunde hålla till i tält och baracker ute på Axevalla hed, eftersom det inte lämpade sig för övningar om vintern.
Dessutom förlades kasernerna på platser nära järnvägar, för att enklare kunna förflytta trupper.
Innan flytten till Vänersborg hade Västgöta regemente under lång tid varit ett kavalleriregemente, men år 1811 övergick det till att bli infanteri.
– Men hundra år senare levde de kvar i kavalleritänket, och det fanns ett 100-tal hästar när det flyttade till Vänersborg, säger Gunnar Jarhed.
Gunnar Jarhed har ägnat en stor del av sitt liv åt Vänersborgs militära historia. Han är medlem i såväl Vänersborgs söners gille som i Livhusarernas kamratförening i Karlsborg, och är en uppskattad föreläsare. I morgon kommer han hålla ett föredrag på Vänersborgs museum om regementets korta, men spännande, historia.
– Regementet var också ett av de första med militärt flyg, och det flyttade med till Vänersborg. På Torpaområdet anlades ett flygfält som mätte 450 meter på längden och 130 meter på bredden, berättar Gunnar.
Med som ett av inventarierna kom också pilotprofilen, tillika löjtnant, Gösta D:son Carlsson. Han utmärkte sig inte minst genom att ensam ligga bakom två krascher på kort tid i Vänersborg.
– Vid ena tillfället skulle han komma in för landning, men lyckades sätta ner planet ovanpå ett annat plan. Tre veckor senare åkte han rakt in i en telefonstolpe innan han ens hann lyfta. Planet tvärstannade, men motorn fortsatte ytterligare 30 meter, säger Gunnar Jarhed.
1919 flög Gösta D:son Carlsson slutligen ihjäl sig, men då hade både han och flygbasen flyttat vidare.
Gunnar Jarhed vill gärna nyansera regementets betydelse för Vänersborg.
– De styrande var synnerligen nöjda när regementet kom, och officerarna var högstatusfolk. Men vänersborgarna i sig var inte imponerade speciellt länge, även om de var intresserade av flygarna ute på Torpa. Men det satte fart på väldigt mycket. Hit kunde ju alla gå och titta, till skillnad från när regementet låg ute på Grunnebo. Regementet var en del av stadsbilden, säger han.
Han poängterar också att Vänersborg hade betydande tillverkning under samma period, exempelvis sko- eller tändsticksfabriken, som sysselsatte många invånare.
– De och tegelbruken var jättestora industrier. Dessutom var Vänersborg residensstad, och därmed en betydelsefull administrativ ort, säger han, och fortsätter;
– Men det var ändå stort 1916, då regementet kom. Och det beklagades djupt, bland annat av kungafamiljen, när det försvann.
Åren runt regementets tillkomst präglades av kriser, såväl inom som utom landets gränser. Försvarsfrågan skapade stora politiska motsättningar, och borggårdskrisen utspelade sig samtidigt som kasernerna i dagens Hagaparken var under uppbyggnad.
Invigningen i Vänersborg ägde rum samtidigt som första världskriget rasade på kontinenten, och samma månad avslutades det blodiga slaget vid Verdun, där hundratusentals tyskar och fransmän miste livet. Men i en tid före såväl radio som TV kunde vänersborgarna endast följa kriget genom muntliga berättelser, teckningar, fotografier och det skrivna ordet.
Men neutralitetspolitiken kunde inte skydda landet från sjukdomar. Under årens lopp har många olika smittor och epidemier dragit förbi Vänersborg. 1710 fick stadsportarna stängas när pesten härjade, och på 1800-talet var det koleraepidemin som lamslog staden. Under de elva år som regementet fanns var det spanska sjukan som grasserade.
1918-20 svepte den dödliga pandemin över hela världen, från Arktis till små öar i söderhavet, och tog med sig tiotals miljoner människor i graven. Det var en ovanligt dödlig influensa, men skiljde sig även från andra liknande epidemier på en utmärkande punkt; den drabbade i synnerhet unga och friska människor i åldrarna 20-40 år. Inte barn, gamla eller personer med försvagat immunförsvar, som normalt är de som drabbas hårdast i influensaepidemier.
Det var en prövande tid även för Vänersborg, och inte minst på regementet insjuknade och avled många av de värnpliktiga. Dels utgjordes manskapet av just unga, arbetsföra män. Att man på regementet dessutom bodde nära inpå varandra minskade knappast smittorisken.
I dag är det i stort sett bara kasernbyggnaderna i Hagaparken som påminner om Västgöta regementes existens i Vänersborg. Skjutvallarna vid Holmängen har växt igen sedan länge, och efter flygfältet finns inga kvardröjande spår. Där flygfältet en gång fanns står i dag Arenan, och vid platsen för hangarerna står i dag bensinstationerna i närheten av Gropbron.
Den 26 maj 1925 tog riksdagen det beslut om militär nedrustning som ledde till slutet på Vänersborgs 300-åriga historia som garnisonsstad. En bidragande orsak till att lotten föll på Vänersborg var troligen läget mitt mellan förläggningarna i Borås, Skövde och Uddevalla, och det var också där som de flesta vid Västgöta regemente hamnade.
Vid slutet av 1927 lades verksamheten slutligen ned, och lördagen den 1 oktober samma år blåstes den sista fälttjänstövningen av.
I ELA (5 oktober) beskrivs den högtidliga stämningen i en längre artikel, med bild;
"Eld-upphör-signalen betydde denna gång ej blott att truppernas stridsstrapatser voro slut och att hemfärd och vila väntade, den betydde och "eld upphör" för alltid för Västgöta regemente, som nu, mänskligt att döma, utkämpat sin sista strid, att punkt satts för dess historia."
När trupperna samlats höll general Nauckhoff ett kortare tal, innan det var dags för farväl;
"Avskedet från fördelningskamraterna var stumt men därför ej mindre gripande. Ansiktena hos de i stram giv akt stående soldaterna buro den allvarsprägel, som plär känneteckna det sista farväl, som ej lämnar plats för hopp om återseende. Även de civilas ansikten buro prägeln av avskedets vemod, det fanns t. o. m. personer, som ej kunde svälja sina tårar. Och så hade Västgöta regemente fått sina kamraters sista honnör".
