"Han är min bästa vän"

Så fort dörren öppnas till Henrik Pedersens lummiga lägenhet, möts man av en blöt nos mot benet. Den bruna labradoren Utz hälsar glatt med hela kroppen och springer ut i trapphuset för att hälsa gäster välkomna.

– Kom in här, manar husse och Utz är snabbt tillbaka i lägenheten och plockar upp en av sina leksaker från golvet att stoltsera med.

Utz är ingen vanlig sällskapshund. Han är även tränad av Henrik att vara hans servicehund. Beslutet tog han för sju år sedan, och hittade snart en uppfödare med erfarenhet av assistanshundar.

– Jag åkte dit och tittade på de tolv valparna, men det var omöjligt för mig att välja en. Jag bad uppfödaren välja den som hon trodde skulle passa bäst för mig, säger han.

Henrik skulle precis fylla 26 år när olyckan inträffade. En resa till fjällen med arbetskamraterna slutade i tragedi när Henrik väjde rakt in i en snövall med en snöskoter. Både han och skotern slog en volt i luften, och sedan landade han med ryggen rakt över skoterns ryggstöd.

– Ljudet av när ryggen knäcktes åt helt fel håll har stannat hos mig, säger Henrik.

På Sahlgrenska konstaterades omfattande skador, bland annat hade flera ryggkotor krossats. Varje dag har varit ett steg tillbaka sedan dess. Men Henrik är en obotlig optimist och håller gott mod.

– Smärtan är konstant. Jag kan inte böja mig och har nervskador i benen och kan inte gå längre sträckor utan att smärtan tilltar, berättar han men tillägger med ett leende att det inte är lönt att gnälla.

I lägenheten kan han ta sig runt på egen hand, men utanför dörrarna behöver han sitta i rullstol. Petra Sellén, hans personliga assistent, är ofta vid hans sida.

– Henrik vill så mycket, och han gör det också. Men han får ta konsekvenserna. Jag har lärt mig att läsa av när han har ont, säger hon.

Under köksbordet har Utz somnat vid husses fötter. Men så fort han hör ljudet av ett föremål som trillar i golvet är han snabbt på benen. Han plockar upp föremålet med munnen, lägger det i husses knä och får en klapp på huvudet som belöning.

– Han betyder mycket för mig och är perfekt att ha nära, säger Henrik och tittar kärleksfullt på sin hund.

Tillsammans med hundinstruktören Ing-Britt Fogelberg tränade han Utz under 1,5 år för att bli servicehund. Lydnad och miljöträning varvades med specialmoment.

I dag är Utz ett fantastiskt komplement i Henriks vardag. Eftersom han har svårt för att röra sig, kan Utz hjälpa sin husse att dra av sockarna, öppna och stänga lådor och dörrar, plocka upp föremål från marken, spola och stänga locket på toaletten. Det är bara fantasin som sätter gränserna, menar han.

– När jag är i duschen ropar jag på Utz och säger "larma". Då vet han att han ska markera på Petra att jag behöver hjälp, säger han.

Men det är också viktigt att servicehundar får vara bara hundar, för att de inte alltid ska vara i tjänst. Utz är förtjusande glad, älskar att leka och mysa och är full av energi. Men när täcket åker på vet han att det är dags att jobba. Skulle något hända Henrik, att han svimmar eller välter med rullstolen, är Utz tränad att springa iväg för att larma den första person han möter.

– Han går fram och krafsar på foten eller benet. Sedan retirerar han och vänder sig om för att se att personen förstår. Han vet att det är okej att lämna husse en stund för att hämta hjälp, förklarar Henrik.

Efter olyckan bodde Henrik länge hemma hos sina föräldrar. När han skaffade servicehund hade han som mål att en dag kunna skaffa en egen lägenhet. Något som tack vare Utz blev möjligt. Och när de inte tränar tillsammans tycker Utz allra bäst om att ligga på husses mage i fåtöljen framför teven.

– Han är ju lite bortskämd. Ibland får han ligga som en kringla i knät när vi är ute med rullstolen, skrattar Henrik.

– Men de älskar varandra, det syns i deras ögon, ler Petra och Henrik nickar instämmande som svar.

– Jo, visst gör vi det, svarar han.

Caroline Holmgren