Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Kommunistlägret i Öxnered 1941-1942

För 75 år sedan internerades radikala värnpliktiga i Öxnered. Sveriges regering kontrollerade kommunister och ville inte stöta sig med Nazityskland. I Öxnered rensade soldaterna rabatter och planerade för motståndsrörelsen vid ett tyskt anfall.

Under andra världskriget var det inte alla som var inkallade att försvara Sverige som stod och huttrade vid en gränspostering och spanade på tyskarna. Vissa placerades i stället i arbetskompanier och krigsåren präglades i stället av tristess och meningslösa arbetsuppgifter. De som placerades i arbetskompanierna gjorde inte det för att de var odugliga som soldater, det sågs helt enkelt som för farligt att sätta vapen i händerna på dessa män. Ett av dessa arbetskompanier, arbetskompani L 17 förlades till Karlsro i Öxnered utanför Vänersborg.

– Det var kommunister, anarkister, vänsterradikala och radikala fackföreningsmedlemmar, berättar Felix Andersson som skrivit och hållit ett antal föredrag om arbetskompaniet.

Det var inte bara radikala värnpliktiga som internerades eller sattes i läger under krigsåren. Journalisten och författaren Niclas Sennerteg beskriver det som att statens säkerhetsarbete stärktes.

– Det blev akut extra viktigt för staten att få kontroll på alla invånare och alla som befann sig i landet. Redan under 30-talet hade det växt fram en säkerhetsapparat och man hade börjat skärpa invandringsreglerna, berättar Niclas Sennerteg.

Under den här tiden grundades också det som senare skulle bli Säpo och statens säkerhets- och underrättelsearbete intensifierades. På toppen av detta byggdes ett stort antal läger runtom i landet.

– Man kan säga att det var en arkipelag av olika slags läger som växte fram i Sverige under krigsåren. Både för svenska medborgare som betraktades som säkerhetsrisker och olika utlänningar, fortsätter Niclas Sennerteg.

Vilka var det som betraktades som säkerhetsrisker?

– Bland de svenska medborgarna var det främst kommunister.

Vid två tillfällen under kriget blev statens kontroll av kommunister extra kännbart. Det första under finska vinterkriget när Sovjetunionen anföll Finland 1939. Det andra vid tiden för operation Barbarossa, Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941. Under vinterkriget genomfördes bland annat en landsomfattande polisrazzia mot hundratals kommunister för att beslagta komprometterande material. Strax innan det tyska anfallet på Sovjet inrättades arbetskompanierna eller Barbarossalägrena som de också kallas på order av försvarsministern Per Edvin sköld (S). Arbetskompanierna var nio till antalet och på L 17 i Öxnered inkallades 74 värnpliktiga med vänsterradikala åsikter. I hela landet internerades ungefär 3 000 värnpliktiga.

Att det var ett läger i ordets strikta bemärkelse håller inte Felix Andersson med om. Han vill kalla det ett arbetskompani, men i stället för hårt arbete präglades de inkallades vardag av tristess. I Öxnered fanns heller inget stängsel runtom lägret.

– Det fanns så lite att göra så kompanibefälet gick runt i grannskapet och undrade ifall hans mannar kunde hjälpa till med trädgårdsarbetet. Man rustade också upp en 800 meter lång sträcka på en väg. De sysslade också med vasstäckt och stråfoderskörd på uppdrag av Vänersborgs kristidsnämnd. Det hölls också en hel del kommunistiska studiecirklar, berättar han.

Av de 74 personer som, åren 41-42 när lägret var verksamt finns ingen i livet. Däremot har några intervjuats under årens lopp om sina upplevelser i lägret. En av dessa var kommunisten Bengt Segerson från Göteborg. Så här berättar han i boken "Masthugget, Moskva, Madrid":

"Vi hade en oanad mängd frihet, vi kunde gå ner till Vänersborg och vi kunde få permis för att åka till Göteborg. Vi inrättade en folkhögskola och en käck grabb från Gotland undervisade om socialismen."

I boken "Hemmakriget" beskrivs också hur julen firades 1941:

"De fåtal som var kvar i förläggningarna under juldagen 1941 firade helgen under traditionsenliga former men utan att förneka kompaniets särart; i julgranens topp satt en röd flagga, under julaftonsmiddagen avhandlades marxistisk filosofi och julklapparna var en gåva från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund."

Trots att tiden i Öxnered på ytan kan verka idyllisk om än lite tråkigt bevakades arbetskompaniet strikt.

"Vi visste att de som bevakade oss förvarade sina vapen på vinden och att en plan låg färdig på hur de skulle omringa oss. För det fanns en grupp från regementet i Uddevalla som skulle vara utryckningsklar på en halvtimme. De hade förberett var de skulle placera ut vapnen, men vi visste också var de skulle ligga", berättar Bengt Segerson i samma bok.

Det fanns också en oro kring vad som skulle kunna hända om tyskarna kom.

– Svenska militären hade ändå avskilt dem, säger Felix Andersson.

Om tyskarna verkligen hade anfallit Sverige fanns det bland arbetskompaniets medlemmar en plan för hur man skulle agera. Kompaniets kapten sympatiserade med sina underordnade och fixade fram sprängmedel från regementet i Uddevalla.

"Det fanns gott om gubbar på kompaniet som kunde ta hand om sprängmedel. De var gamla stenarbetare och byggnadsarbetare. Vi hade inga problem att gömma det heller för vi hade folk nere i Vänersborg. Vi hade tre grupper som var klara att sätta igång med fritagning om det skulle krävas och att sabotera kraftverket i Trollhättan"

Lägret läggs ner 1942 eftersom många hade genomfört sin tjänstgöring och sedan strukits ur rullorna. De få som fanns kvar flyttades i stället till ett liknande arbetskompani utanför Östersund.

När det gäller den svenska arkipelagen av läger under kriget var det bara personer som stod till vänster eller som på något sätt var motståndare till Tyskland som internerades. Det gällde även danska och norska motståndsmän som i efterhand har hyllats som hjältar. Inom militären fanns det gott om kommunister men också personer med nazistiska sympatier. Varför det inte upprättades liknande arbetskompanier för nazister förklarar författaren och journalisten Niclas Sennerteg på följande vis:

– Om vi börjar med kommunisterna så var det en Moskvatrogen organisation, som ingick i den kommunistiska internationalen och man tog sina order från Moskva. Det fanns också finansiering från Moskva och man ville störta samhällssystemet genom revolution. Av dessa anledningar sågs man som säkerhetsrisk.

När det kommer till nazister gick man betydligt försiktigare fram.

– Om man tittar i Säpos arkiv så ser man att man bevakade extremister på båda sidor. Men när Tyskland var starkt gick man betydligt lugnare fram. Det fanns också personer som identifierade sig med Tyskland på positioner med makt, den biten fanns ju också. Därmed inte sagt att vi var helt nazivänliga, även om det blev så i praktiken, fortsätter Niclas Sennerteg.

Eftersom de som var en del av arbetskompanierna fick ha permissioner och fick ha kontakt med sina anhöriga var det inget som gick att hålla hemligt. Det skrevs också mycket om ämne i den kommunistiska pressen. Niclas Sennerteg berättar att de som beordrades till arbetskompanierna kände en dubbel känsla.

– Själklart var det ett stigma att inte få vara med och försvara sitt land om det hade krävts. Men samtidigt blev det ett adelsmärke i de mest hårdföra kommunistiska kretsarna, berättar han.