Mojtaba sitter i ett av klassrummen på Birger Sjöberggymnasiet och väntar. Skolan är slut för dagen, men innan han åker hem ska han träna volleyboll.
Han har redan klarat de nationella proven på a- och b-nivå och nästa höst hoppas han att han får börja gymnasiet.
Den gångna terminen fick han praktisera på brandstationen i Trollhättan.
– Det var kul på brandstationen, säger han och berättar att han kan tänka sig att bli brandman i framtiden.
Mojtaba anlände utan identitetshandlingar till Sverige i augusti för drygt ett år sedan, men när han flydde från Afghanistan med sin mamma var han bara tre år gammal. Han är shiamuslim och tillhör den diskriminerade minoritetsgruppen hazarer.
Under åren innan han kom hit växte han upp som papperslös flykting i Iran, där det beräknas bo 2,5 miljoner hazarer, och han pratar både dari och persiska. Nu lär han sig ett tredje språk, svenska.
– Du kanske ska bli tolk i stället för brandman, nu när du kan tre språk. Fast det kan ju vara bra som brandman också, säger Jeanette Henriksson, Mojtabas gode man.
Hans första kontakt med svenska myndigheter var när han sökte asyl vid ankomsten förra året. Mötet var över på någon kvart och sedan dröjde det mer än ett år innan asylutredningsintervjun med Migrationsverket blev av.
Den 5 december i år fick han komma på delgivningssamtal. Från en minut till en annan var han plötsligt 18 år, trots att såväl socialsekreterare som personalen på hans boende hade intygat att allt tyder på att det födelsedatum han uppgett – i mars år 2000 – stämmer. Hans gode man, Jeanette Henriksson, menar att han under sitt dryga år i Sverige har genomgått en stor fysisk förändring.
– Han kan inte ha samma kläder som när han kom hit, och det känns som att han har vuxit mer än en decimeter i längd sedan i maj. Det gör man inte om man är över 18 år, säger hon.
Vid de tre mötena med Migrationsverket har han mötts av tre olika personer. Beslutet att skriva upp hans ålder togs av en fjärde person, som även bestämde att han skulle utvisas. Den personen har aldrig träffat honom, hans gode man eller någon annan i hans närhet.
– Jag undrade "hur kan ni göra såhär"? Men han sa bara att det inte var han som hade fattat beslut, säger Mojtaba och suckar.
Samma dag som han fick utvisningsbeskedet tvingades han packa ihop sina ägodelar på HVB-hemmet, trots att beslutet inte hade vunnit laga kraft. Han fick en säck med en madrass, en låda med kastruller och en påse med sängkläder att använda i sitt nya hem.
På vägen över till Migrationsverkets boende var han fortfarande i chock, han beskriver det som en dimma.
– Jag tänkte fortfarande att jag skulle få ett positivt besked. Att något måste ha blivit fel, säger han.
Jeanette Henriksson var med när Mojtaba kom till det nya boendet för första gången. Hon beskriver det som en av de värsta dagarna i sitt liv.
– Vi har fängelseceller som är bättre i Sverige. Det var knappt någon golvyta att tala om och han skulle dela det med tre vuxna män som talade andra språk. Det pratas om att det är ett problem att vuxna hamnar på boenden med ungdomar, men nu sätter vi barn bland vuxna.
Han försökte stanna, men kände sig inte trygg och vågade till slut inte bo kvar. Tack vare Jeanette fick han i stället flytta in hos en svensk familj utanför Vänersborg. Där trivs han bra, och efter Migrationsverkets ändrade riktlinjer kring säkerhetsläget i Afghanistan så hoppas de att han ska få stanna.
Men oron för att utvisas gör sig ständigt påmind.
– Vad ska jag göra i Afghanistan, jag vet ingenting om Kabul. Var ska jag bo? Jag känner ingen där.
