Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Det är så klart svårt att hantera att han försökte mörda mig. Men det är svårare när andra försöker avhumanisera honom", menar Bjørn Ihler.

Överlevaren: "Breivik är inget monster"

Vid den skoningslösa attacken på Utöya riktade Breivik sitt vapen mot honom och sköt. Men Breivik missade. Idag viger Bjørn Ihler sitt liv åt att bekämpa våld och extremism. Nyckeln i det arbetet är att motverka rädsla och utanförskap, menar Bjørn.

På femårsdagen av terrorattentaten i Norge kommer Bjørn Ihler vara med i ett internationellt symposium om terrorism. Där kommer han berätta vad lärt sig av att jobba med dessa frågor i, på dagen, fem år.

– Jag är den enda från Utöya som kommer vara där. Allt jag lärt mig bygger i grunden på min erfarenhet av att ha överlevt attacken 2011, berättar Bjørn Ihler.

Det är en speciell dag för Bjørn. Han brukar ägna den åt att tala för unga runt om i världen och Europa.

– Det är så jag tycker om att spendera dagen. Det är mitt sätt att hedra alla som förlorade sina liv. Jag sprider kunskap om hur händelserna påverkat vår liv och hur vi lever våra liv idag.

Trots att han jobbar med att sprida denna information är det alltid svårt att återvända, om än i tanken till den där dagen. Men vinsten av att göra det är större än smärtan. Varje gång blir en del i den större resan att läka.

 

Fram tills då kändes våld så långt bort

När nyheten om attentaten i Oslo nådde Bjørn var han på ett seminarium om Västsahara på Utöya. Han minns hur långt bort våldet på den afrikanska kontinenten kändes och hur han funderade på hur svårt det är att genomföra politik där på grund av den pågående ockupationen.

– Sen hörde vi att vi skulle samlas och fick höra att det varit en explosion i Oslo. Jag såg en video på min kompis mobil. Det var surrealistiskt. Det var min hemstad men såg ut som efter 11 september i New York, berättar Bjørn.

Den efterföljande timmen följde han och de andra nyhetsflödet. Många försökte nå sina familjer och vänner i Oslo. Lyckligtvis verkade inga föräldrar till dem på Utöya ha skadats. Efter ett tag gick alla i samlad tropp till campingen. 

– Då började vi höra popp-ljud. Vi trodde att nån skojade med oss.

Sedan kom besked om att alla skulle mötas i mitten av ön. Det framkom att syftet var att ses där det inte gick att bli sedd.

– Precis då kom en kille i mörka kläder gåendes på en kulle. En del sprang emot honom och dem sköt han direkt. Vi andra vände oss om och sprang och gömde oss. Då ringde jag min pappa för jag förstod inte vad som höll på att hända mitt framför ögonen på mig.

 

Räddade inte bara sig själv

Sedan sprang Bjørn ner till stigen som leder runt ön. Där satt en liten pojke, troligtvis en av sönerna till öns säkerhetsvakter.

– Jag och min vän gick dit och han sa att han visste inte var hans pappa var. Jag lade mig instinktivt över honom och gömde honom. Vi låg kvar så ett tag, men sen hörde vi skotten komma närmre.

Då kom folk kom springandes genom skogen. Bland dem dök en till pojke upp.

– Jag tog med båda pojkar och sprang med dem bort från skotten. Vid ett tillfälle fick vi gå ifrån stigen, för det låg 10 ihjälskjutna personer i en hög.

På högen av döda ungdomar minns Bjørn att det låg en mobil. Medan han och pojkarna sprang förbi noterade han att det ringde på mobilen.

– Precis då förstod jag vad som faktiskt hände. Jag förstod att folk utanför ön försökte nå oss. Men att den personen som någon ringde till aldrig skulle svara igen, säger Bjørn.

Strax därefter började trion se poliser, ambulanser och helikoptrar. Landfordonen var förvisso på andra sidan vattnet från ön, men alla i den lilla gruppen drog en lättnadens suck.

– Vi trodde att vi var säkra för vi trodde att polisen var på ön. Pojkarna fick låna min mobil och ringa sina föräldrar. Eller ja, sina mammor, så inte papporna riskerade att avslöjas ifall det fortfarande fanns någon fara.

Därefter ringde Bjørn sin pappa. Men samtalet avbröts för precis då kom en man i polisuniform.

– Han sa att vi var säkra och att polisen hade fångat den farliga mannen. Jag vet inte hur länge jag hann känna lättnad och tacksamhet. Men sen började han skjuta mot oss.

Bjørn tog återigen tag i pojkarna och flydde. Nu sprang trion rakt ut i vattnet.

– När jag vände mig om och tittade mot land såg jag Breivik sikta på mig. Jag visste att det var min sista stund. Så sköt han. Men han missade. Pojkarna och jag lyckades sen gömma oss bakom stenar och träd som hängde över vattnet.

Där stannade trion. Bjørn har ingen aning om hur länge, men under tiden lyckades den riktiga polisen fånga Anders Behring Breivik.

 

"Jag ville se honom"

Under hösten 2011 var Bjørn angelägen om att se Breivik, redan under förhören. Då hade media tecknat bilden av ett monster.

– Vissa hade börjat kalla honom "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”. Det gjorde att jag blev än mer mån om att se honom, menar Bjørn.

Han visste egentligen inte hur han skulle reagera när han väl träffade attentatsmannen igen. Det enda han visste var att det var viktigt för honom. 

– När jag väl fick se honom insåg jag att han inte hade makt över mig och att han inte kunde skada mig. Han var inte utklädd längre och jag såg honom för den människan han är, inte ett monster.

Så här i efterhand menar Bjørn att han har lättare att identifiera vad han kände inför mötet. Han är glad att han fick se terroristen igen vid ett så tidigt skede, som det faktiskt var, bara tre månader efter attacken.

– Det var en bra upplevelse. Jag insåg att jag inte kände mig nervös inför Breivik. Jag tog tillbaka kontrollen över mitt liv.

Hur hade det varit fram tills dess?

– Det var i oktober jag fick se honom. Första veckorna efter terrordådet kändes det som att jag var i en bubbla med begravningar, trauma och så kommunestyre- och fylkestingsval. Fram tills mitten av september var allt som i ett töcken, minns Bjørn.

Men därefter åkte han tillbaka till England för att återuppta studierna han påbörjat året innan. Väl tillbaka efter det märkligaste sommarlovet en människa kan drabbas av påbörjade han resan ut ur bubblan.

– Att börja plugga igen hjälpte mig att komma tillbaka till livet. Den viktigaste delen var utan tvekan att se honom. Det lyckades bryta igenom bubblan för att det bröt bilden av honom som ett monster.

Varför är det bättre att inte se honom som monster?

– Jag förstod att han är en människa. Att han dessutom var fängslad och att det var så mycket polis emellan bidrog till att avväpna honom i mina ögon. Fram tills dess var han fortfarande beväpnad i mitt huvud. Jag var rädd att han skulle kunna göra mig illa, men det kunde han inte. Det gjorde saker och ting lättare.

 

Bitarna föll på plats i rätten

Nästa steg i läkningsprocessen var att gå igenom rättegången mot Anders Behring Breivik. Förhandlingarna inleddes den 16 april 2012 vid Oslo tingsrätt.

– Det var bra att få klarhet i vad som faktiskt hände på Utöya. Och för att förstå vad som hänt efter dådet. Det gav mig insikter som jag kan använda för att bekämpa extremism. Det var smärtsamt men konstruktivt och hjälpte mig att gå vidare ytterligare.

Läs också: Fem år efter Utöya: Sorgen dröjer sig kvar

Samtidigt som det var en period av utveckling var det även en smärtsam process. Men trots det väljer Bjørn att se det som en typ av växtvärk.

– Det var jobbigt med media och så. Men jag var tvungen att gå igenom det och jag gjorde det på ett bra sätt. På lång sikt var det bra och fick mig att ta tillbaka mitt liv och utveckla mitt arbete ytterligare.

Hur känner du för Breivik idag?

– Jag… för mig är han en liten del i ett stort pussel. Han är bara en människa och inte en människa jag bryr mig speciellt mycket om. Det är klart att det är svårt att förhålla mig till att han försökte mörda mig, men det är svårare när andra försöker avhumanisera honom, menar Bjørn.

Till exempel menar Bjørn att det var problematiskt när folk tyckte att man skulle förneka Breivik mänskliga rättigheter. I den viljan fanns nämligen vitt skilda budskap, menar överlevaren.

– Det var att åter säga att han inte är människa, vilket höjer honom till något övermänskligt. Samtidigt som det han gjorde var omänskligt. Men det viktiga är att vi inte följer hans dåliga exempel dåliga och göra samma sak. Vi måste vara större än så, resonerar Bjørn.

 

En ständig resa till något bättre

Utöya-attacken innebar inga fysiska men för Bjørn. Men inombords läker han fortfarande.

– Jag har hanterat det psykiska traumat, depression och allt sånt. Det har varit svårt men jag är på ett bättre ställe nu än då. Genom mitt jobb har jag byggt vidare på det som hänt på ett konstruktivt sätt. Jag är glad och känner mig frisk, bättre än nånsin sen 2011.

Resan går vidare. Den mest betydelsefulla lärdomen han drar av hela händelsen är solklar.

– Det viktigaste jag lärt mig är att alla är människor, även extremister, terrorister och andra som gjort hemska eller hatiska saker. Alla kan förändras och återintegreras i samhället.

Bjørn jobbar bland annat med rehabilitering av före detta kriminella. Det är sådana typer som skulle ha hyllat Breivik för några år sedan.

– Det är en märklig känsla att möta läskiga människor och sen inse att folk är folk. Man kan hamna på fel bana men man kan alltid komma på rätt bana igen. Så länge vi ser varandra som värdefulla personer och behandlar varandra med respekt.

Hur viktigt är det att bekämpa segregation, tror du?

– All våldsam extremism är uttryck för rädsla. Det är ett återkommande tema hos folk som är extremistiska. Man måste möta det med mod och jobba för mångfald och integration, från bägge håll. Människor måste integreras men folk måste även vara öppna för att integrera, förtydligar Bjørn.

Rädsla bryts bäst genom att skapa acceptans för olikheter, menar han. Där är utbildningen en given grundpelare.

– Vare sig om olikheterna bygger på att man tror på olika saker, sexuell läggning, religion så måste man vara trygg i att det inte hotar ens egen identitet. Vi kan bo i samma grannskap och vara olika men fortfarande leva i frid.

Att bygga upp och utveckla den här grundförståelsen är avgörande, menar Bjørn. Han ser en ökad hotbild i att vänta längre.

– Just nu förändras Europa. Det är viktigt att se till oss själva och se vad vi alla individuellt kan göra för att bekämpa extremism. Vi måste även acceptera att extremism inte är något främmande. Det är något lokalt som kommer från vårt närområde, inte utifrån.

Han räknar upp några av den senaste tidens terrordåd och pekar på dess likheter. Så väl Paris, Bryssel, Orlando och Nice har en sak gemensam.

– Alla dessa terrordåd utfördes av från människor som är från dessa platser eller närliggande. Det är uppenbart att det är en lokal fråga där vi alla har ett ansvar. Jag bjuder in alla till att delta i kampen mot extremismen.

Men han understryker att valet av vapen är av yttersta vikt. Annars kan effekten bli den motsatta.

– Vi måste bekämpa extremismen med mer kärlek, acceptans och förståelse. Vi kan inte svara med våld, skepticism och övervakning. Det eldar bara på våldsspiralen. Det vi måste göra är att bryta den, tydliggör Bjørn Ihler innan vi tar farväl.

Sedan fortsätter han sin resa mot ett ännu bättre personligt mående. Men med det bredare siktet inställt på en bättre värld, dit alla får följa med.