När den här veckan började hade jag ingen aning om att en klok brandman från Vänersborg skulle bjuda mig på veckans läshöjdpunkt på TTELA:s nyhetssajt.
Men precis så blev det.
Om ni möjligen missat storyn så drar jag den i korta drag. Patrik Sahlin var på Vänersborgsderbyt mellan VIF och VFK, en division 2-match som slutade oavgjort efter enorm dramatik i slutminuterna. När fotbollen var över var det dock annat än det sportsliga som upptog Patriks tankar.
En spelare i VIF hade under matchen vrålat om att döda motståndarna och i samma skrikande tonläge kallat dem ”fucking retards”. Patrik skrev ner sina åsikter i en kommentar på TTELA:s Facebooksida, och någon dag senare gjorde min kollega Hanna Bernhardsson en artikel om Patriks kritik mot den råa jargongen.
– Vi är ute en hel del bland skolorna i mitt arbete och det här är ett samhällsproblem, inte bara inom fotbollen, sa han bland annat i artikeln.
Skrek hagga till min klasskompis
Jag har bara en sak att säga: Tack Patrik!
Jo, jag vet av egen erfarenhet att man kan bli sjukt grinig när segerviljan trycker på och tröttheten sätter in. Jag blir än i dag röd i ansiktet av att tänka på när jag tolv år gammal skrek ”hagga” till en kvinnlig klasskompis, vars spelmässiga överlägsenhet jag inte kunde hantera under en gympalektion. Det finns tyvärr fler exempel som jag desperat försöker förtränga.
Men oavsett. Det är helt självklart att vi ska ställa högre krav på spelare och ledare i våra största klubbars representationslag. Och definitivt på oss som följer matcherna från läktarna. De flesta av oss är inte längre tolv år, vi har utövat eller följt våra idrotter länge och vi borde vid det här laget vara rätt vana att hantera både succéer och fiaskon i idrottsliga sammanhang utan att förvandlas till barbarer.
Det ska finnas plats för känslor
Det är lätt att glida över i moralism när man diskuterar de här frågorna. Klart att det måste finnas plats för heta känslor när saker ställs på sin spets på bandyisar, fotbollsplaner, travbanor och fäktingspister. Men det är verkligen ingen omöjlighet att förena heta känslor med rimlig respekt.
Glädjande nog jobbar allt fler föreningar allt mer aktivt med frågorna. Det märks på VIF:s sportchef Patrik Duretics välbalanserade svar i artikeln om jargongen under derbyt, och det märks även i den alldeles vanliga sportvardagen.
IBK Vänersborg förtjänar att lyftas
Sonen kom hem från en fotbollsträning för ett litet tag sen där det inte sparkades en enda boll, utan i stället snackades en timme kring det temat In or outside the box – hur vi ska bete oss mot varandra när vi utövar idrott. Grymt bra förstås.
IBK Vänersborg är en riktig pionjärförening som förtjänar att nämnas i sammanhanget med sin satsning Våga snacka om det. Även den är värd alla applåder.
Och ja, det finns många fler exempel.
Min slutsats är att det finns en hel del hopp inför framtiden. Och det gör mig glad av flera skäl. Inte minst för att idrottsföreningarna får bättre möjligheter att hålla kvar fler ungdomar i sporten längre upp i åldrarna. De allra flesta människor trivs nämligen bäst i miljöer som inte är macho – det gäller garanterat även oss som älskar fotboll.
