Den 11 september 2001 klockan 08.46 (14.46 i Sverige) körde ett kapat passagerarflygplan in i World Trade Centers norra tvillingtorn och 09.03 ett annat i det södra. De 110 våningar höga skyskraporna kollapsade.
Klockan 9.37 kraschade ett tredje plan in i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington. Klockan 10.03 havererade ett fjärde nära Shanksville i Pennsylvania, sedan passagerare försökt övermanna kaparna. Totalt 19 al Qaida-medlemmar utförde attackerna som krävde 2 977 liv, över 6 000 skadade och beräknas ha orsakat materiell förstörelse för omkring 100 miljarder kronor.
Nu reser sig nya byggnader högre än någonsin här på Manhattan, på vad som ännu är en byggarbetsplats. Men det är också en plats att minnas. På lördagsmorgonen samlas anhöriga, överlevande och andra nära berörda i en säkerhetszon för att hedra offren och höra namnen läsas upp i en manifestation för att det aldrig ska få hända igen. President Joe Biden är närvarande.
Över 300 brandmän dog
Bland de döda fanns 343 brandmän, ännu fler senare till följd av gifter. Kevin Johns Jr och Tim Dunne, två 27-åriga brandmän från Fort Lauderdale i Florida, är här för att hylla sina hjältar.
– De offrade sina liv för andras skull. Även de som var lediga kom hit för att hjälpa. Det lovade vi när vi anställdes och tränar för. Vi kanske aldrig får lära känna dem, deras familjer, men varenda brandman är trots farorna beredd att göra allt vi kan för att försöka rädda dem. Deras mod och osjälviskhet för tjugo år sedan inspirerar mig, säger Tim vid grunden för det södra tornet.
– Det är en vallfärdsort för en brandman, säger Kevin. Här har vi våra förebilder och får lära oss nya tekniker och taktik av kolleger som delar med sig av sina erfarenheter av att hela tiden vara förberedda på det värsta i krävande miljöer. Det är till nytta för hela landet och världen.
”Vi får en andra familj”
Det är hans första och Tims andra årsdag här.
– Från södra Florida har mellan 50-60 brandmän rest hit, vissa varje år, säger han. Det är ett brödraskap, vi visar respekt och umgås.
– Vi får en andra familj, medan andra har förlorat sina kära precis där vi står, säger Kevin.
Han var sju år, var i skolan och kom hem och såg tv-bilderna. Han minns hur pappan, själv brandman, reagerade och desperat ringde runt för att få veta.
På lördagen samlas brandmän i uniform från hela USA i en park i New York för en egen högtidlig ceremoni med uppläsning av namn på förlorade kamrater.
– Det hjälper oss att tillsammans få minnas och hedra dem som offrade sina liv, säger Tim.
Lupita och Fernando Alvarez, 34 och 49 år, står där det norra tornet låg, med det nya och över 500 meter höga One World Trade Center bakom sig. De är från Washington.
– Det är speciellt och känslosamt, säger Lupita som var på en geografilektion den 11 september 2001. De såg kaos på tv-nyheterna utan att veta vad som pågick. Klasskompisarna grät och hon var chockad.
– Att komma hit är för mig att visa respekt och stå upp för principer som terroristerna ville stjäla och förstöra, säger Fernando.
Han var också i Washington för tjugo år sedan, men mamman var i New York, bara tre kvarter från World Trade Center.
– I det ögonblicket kände jag skräck. Det tog sex eller sju timmar innan vi fick ett lugnande besked. Hon hade befunnit sig i en bokhandel men var fysiskt oskadd.
Händelsen får inte glömmas
Alla har ett ansvar för att vårda minnet av händelserna, anser han.
– Det är upp till oss att se till att nästa generation inte glömmer, särskilt i dessa osäkra tider när värderingar undergrävs och ifrågasätts.
Leslee Deanes, 48, är från Los Angeles och här med sin 20-åriga dotter.
– Hon var bara några månader när det hände så vi ville verkligen komma till den historiska platsen. Jag har en nära vän som arbetade i ett av tvillingtornen och blev ögonvittne genom fönstret innan hon började springa för livet. Hon hann ut och har berättat vad hon upplevde.
Att minnas är viktigt, tycker Leslee:
– Inte för att det är något vi vill komma ihåg, men vi måste. Vi får inte glömma. Folk måste förstå vad som antagligen inte borde ha hänt. Säkerheten borde ha varit bättre. Vi får inte heller glömma alla som inte har fått begrava sina nära och kära, kropparna har inte påträffats. Det är ett trauma som de hanterar olika. För mig känns det bra att vara här, visa omtanke och respekt och se alla människor, blommor och flaggor.
Germano Riviera är insvept i Stjärnbaneret med offrens namn. Han är från Florida och hade gått i pension från armén. Han åkte hit och hjälpte till frivilligt i arbetet med att söka och röja i rasmassorna. Under sju månader andades han in farligt damm och blev sjuk. Efter flera operationer har han ständig värk.
– Men det är det värt, säger han med en blick på gropen där ett av tornen låg och som han har kommit tillbaka till varje år.
– Jag är fortfarande kvar där nere och letar, säger han.