Dilan föddes utan underben – vill bli bäst i Sverige på badminton

Dilan Jacobsson, 14 år, tränar med och tävlar mot sina jämnåriga kompisar med målet att bli bäst i Sverige på badminton. Men det finns dock något som skiljer dem åt. På Dilans vänsterben sitter en protes.

ANNONS
|

Snart 15-årige Dilan Jacobsson är på plats i Innovatumhallen några timmar innan dagens träning med Trollhättans badmintonförening. Det är inget ovanligt, hallen är Dilans andra hem. Här spenderar han många timmar varje vecka.

– Jag åker ofta buss hit direkt efter skolan, då är jag här en-två timmar före träningen börjar. Jag bara hänger och tar det lugnt, det är som mitt vardagsrum, berättar han.

Just i dag har han fått med sig pappa Andreas och lillasyster Belen till hallen. De delar intresset för badminton, och det är pappa Andreas förtjänst att Dilan spelar överhuvudtaget.

– Det var pappa som tog med mig på badminton när jag var sju år. Jag blev tvingad i början, jag gillade det inte så mycket då, berättar han.

ANNONS

Pappa Andreas fyller i:

– Det var höstlov och jag lyckades lämna Dilans småsyskon hos deras mormor så vi fick en stund för oss själva, och då åkte vi och provade badminton. Det var en sport som funkade rätt bra till skillnad mot exempelvis fotboll. Så vi sa att vi skulle prova det ett tag.

– Och det blev ett långt tag, säger Dilan och ler.

Ville få spela med kompisarna

Det tog dock några år innan Dilan verkligen kom att gilla badminton, men när han var runt tolv år gammal kom en vändpunkt.

– Jag började verkligen gilla badminton när de i min grupp fick ta klivet upp i en annan grupp. Alla mina vänner fick byta grupp men inte jag. Då kände jag att jag också ville vara med i den gruppen så jag började träna ordentligt. Jag gav mig ut och sprang självmant, och var med på alla löpträningar. Då handlade de inte så jättemycket om att jag ville bli så bra som möjligt utan om att jag ville spela med mina vänner.

Hårdträningen gav resultat och ett år senare fick Dilan träna med sina kompisar igen. Sen dess har han tränat med och tävlat mot sina jämnåriga vänner – utan problem.

ANNONS

–Jag gör exakt samma som alla andra, det är ingen skillnad, säger han.

Det finns dock en skillnad, Dilan har en underbensprotest på vänsterbenet – det har inte hans kompisar.

– Jag vet inte hur jag ska förklara hur det är att spela med protes för jag vet ju inget annat, säger Dilan.

Dilan Jacobsson har en protes på vänsterbenet.
Dilan Jacobsson har en protes på vänsterbenet. Bild: Johanna Josephsson

När Dilan Jacobsson föddes i Colombia för 15 år sedan saknade han underbenet på vänster ben. Men det var först när han, två och ett halvt år gammal, adopterades till Sverige som han fick en protes.

– Innan dess gick han på knä och fot, eller kröp. Det gick väldigt fort, berättar pappa Andreas.

”Undviker att gå i shorts”

Trots att Dilan levt med sin funktionsnedsättning hela livet upplever han inte att det påverkat honom speciellt mycket.

– Egentligen inte, det är bara där. Det hänger bara med nästan.

Men det finns en sak som är jobbig.

– Att våga visa upp protesen. Det är fortfarande ett problem för mig, jag undviker att gå i shorts.

Just den här dagen är första gången på länge som Dilan ska träna i kortbyxor.

– Alla vet om det, och de jag tränar med är jag jättetrygg med. De är mina bästa kompisar, men det är ändå jobbigt.

ANNONS

Men det har blivit bättre, mycket tack vare den resa som han och TBF-tränaren Jesper Olsson var iväg på nyligen. Tillsammans spenderade de en vecka i Dubai på Dilans första internationella tävling i parabadminton.

– Det var egentligen efter tävlingen i Dubai som jag kände att jag vågar, innan dess har jag inte vågat. På tävlingen gick jag runt i shorts för alla på tävlingen hade ett handikapp, då var det inte jobbigt för mig.

”Badminton är mitt liv”

Den stora anledningen till resan var att Dilan skulle få en klassificering som placerar in honom i rätt tävlingsklass i parabadminton. För att kunna spela internationella tävlingar måste man nämligen bli klassificerad av ett internationellt läkarteam.

Men resan gav också bra erfarenheter att ta med in i framtiden.

– Jag har aldrig spelat det spelet som blir i parabadminton. Jag är van vid att det går lite snabbare, i allt egentligen.

Samtidigt är det inte som parasportare Dilan först och främst ser sig – utan som badmintonspelare.

– Jag har egentligen inget mål i parabadminton. Det skulle vara de stora tävlingarna då – VM och OS. Men egentligen satsar jag inte så hårt i para, jag satsar i vanlig badminton och där är målet att vinna senior-SM. Och sen fortsätta uppåt, längre och längre. Och så hade det varit kul att spela i TBF:s elitlag.

ANNONS

Dilans råd till andra med funktionsnedsättningar som vill börja med någon sport är lika enkelt som självklart.

– Bara gör det, och försök hitta någon sport som passar, säger han.

Om man gör det kan en kärlek likt den som Dilan har för badminton växa fram.

– Badminton är mitt liv, det är allt.

ANNONS