Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Arne Andersson utsågs till världens bäste medeldistanslöpare 1944, ett år då han besegrade Gunder Hägg i sex av deras totalt sju möten det året.

En av friidrottens största har gått ur tiden

En av svensk friidrotts största genom alla tider är borta. I går avled Arne Andersson, Vänersborg, i en ålder av 91 år. Han utsågs till världens bäste medeldistansare 1944 och satte fyra världsrekord under åren 1942-44.

Arne Andersson föddes i Trollhättan 1917, men kom under senare delen av sitt liv att bo i Vänersborg, och han är också en av stadens stora idrottsprofiler genom åren.
Förmodligen den allra störste.

Oförglömliga är duellerna på 1940-talet med Gunder Hägg, och mitt under brinnande världskrig spred de båda löparfeber genom landet var helst de visade upp sig.
Till en början med Gunder som den snabbare vilket gjorde att Arne kom att kallas ”Den eviga tvåan”.
Felaktigt efter en titt i statistiken, av 23 inbördes möten vann Arne nio.
Men bitter?
Inte Arne.
– Det bjuder jag gärna på, sa han i Lennart Erikssons bok Århundradets svenska stjärnor.

1944 var bästa året
Arnes bästa år var 1944 då han besegrade Gunder i sex av deras sju inbördes möten,
utsågs till världens bäste medeldistanslöpare och satte världsrekord på en engelsk mil med tiden 4.01,6.

Under drömgränsen fyra minuter på de 1609 metrarna kom dock varken han eller Gunder, det lät vänta på sig till 1954 då engelsmannen Roger Bannister klockades till 3.59,4.
– Alla var under min aktiva tid ute efter drömmilen. Gunder och jag lyckades aldrig, eftersom vi i första hand var ute efter att vinna, besegra varandra. Om vi bara hade samarbetat hade vi båda två gjort drömmilen, hur enkelt som helst.

Diskades på livstid
En djupare statistisk analys visar att nio av mötena mellan Gunder och Arne slutade med världsrekord.
Gunder satte åtta.
Men lika arga rivaler som de var på löparbanorna, lika goda vänner var Arne och Gunder bredvid kolstybben.
Kontakten hölls även efter det att båda diskats på livstid 1946 för överträdelse av amatörbestämmelserna.

Båda hade tagit emot pengar för att tävla och det var inte tillåtet på den tiden.
– Arrangörerna tjänade massor av pengar där vi sprang, själva skulle vi inte få ta emot något, sa Arne till undertecknad 1995 när han och Gunder träffades på Idrottshistoriska museet i Vänersborg.

Från det mötet tål också att upprepas historien om det vykort som Gunder skickade till Arne när denne precis flyttat till Vänersborg.
På adressraden stod: ”Till den evige tvåan från den evige ettan”.
Kortet kom fram.

Bild: Scanpix