Ni Xialian möter upp i träningsarenan i Rio. 53-åringen har just besegrat den 32 år yngre Caroline Kumahara i en rysare över sju set. ”Hon var bättre än jag trodde”, säger Xialian och pustar ut med ett stort leende på läpparna.
Det är hennes fjärde olympiska spel. Och precis som vid de tre tidigare gångerna står Tommy Danielsson vid hennes sida. De två möttes när Tommy tog över Luxemburgs landslag 1994. Ni Xialian hade lämnat Kina för Europa fem år tidigare och var vid det här laget medborgare i minilandet. Där och då började samarbetet som med tiden skulle visa sig bli något mycket mera än en arbetsrelation.
Men vi backar lite. Vi måste prata om Tommy, och hur han kom till Luxemburg.
Tommy Danielsson, uppvuxen i Trollhättan, var en lovande junior som också tog klivet upp i landslaget och spelade samtidigt som legendarer som Stellan Bengtsson och Mikael Appelgren. Han deltog i VM både 1979 och 1981 – innan han plötsligt bröt upp och lämnade landet för ett uppdrag på andra sidan jorden. – Ja, att bli förbundskapten för en hel kontinent som 23-åring var ganska häftigt, säger Tommy.
Just det, den unge västsvensken tog över Australiens landslag, både på herr och damsidan. Och samtidigt spelade han i världscupen för sitt nya hemland. Han var med och lyfte australisk bordtennis till nya nivåer, men efter fem par år hörde en klubb från Tyskland av sig. Plötsligt coachade han ett damlag i Bundesliga. Där blev det åtta ligaguld och ”ett gäng” Champions League-titlar under 80- och 90-talet.
"Trodde aldrig jag skulle möta en sån som Tommy"
Tommy Danielsson började på allvar göra sig ett namn som tränare och när den äventyrlige svensken letade efter en ny utmaning föll valet på Luxemburg. Han tog över det lilla landslaget 1994 – och mötte då alltså Ni Xialian för första gången. Sedan dess är de oskiljaktiga. Xialians ögon lyser när hon berättar: – Jag är så lycklig och glad att jag har Tommy. Det är den bästa presenten från Gud jag fått. Jag trodde aldrig att jag skulle möta en sån som Tommy, eftersom jag kommer från Kina. Och när jag kom till Europa så bara spelade jag hela tiden, spelade och spelade. Men så en dag så var han min coach. Sedan dess är jag väldigt fäst vid honom.
Mellan 94 och 96 var Danielsson Luxemburgs landslagstränare, innan ett jobb i Bundesliga åter kallade. Denna gång som spelande tränare. Ni Xialian blev proffs i samma klubb, så de två höll ihop – om än fortfarande bara på vänskaplig och idrottslig basis. – Det var tack vare honom som började spela i Europa Top 12. Där jag vann jag min första stora titel i Europa., säger Xialian.
Hon vann den prestigefyllda tävlingen tre år i rad, 96–98, med Tommy vid sin sida. Men faktum är att Ni Xialian hade presterat på den högsta av nivåer långt innan hon träffade Tommy. Redan 1983 blev hon världsmästare i både lag och dubbel för Kina. Men efter flytten till Europa – och framför allt från Kina – hade hon svårare att hävda sig på den internationella scenen. Tills hon träffade Tommy då. – Jag fick upp henne på fjärde plats på världsrankingen. Och det är mycket svårare att komma så högt om man inte tävlar för Kina, säger Tommy.
Pingisens Dream Team
De två utvecklade ett perfekt partnerskap som spelare och coach och med åren började de inse att de gillade varandra även på det personliga planet. Väldigt mycket. – Vi åkte över hela världen och vann och förlorade tillsammans. När man tillbringar så mycket tid ihop, då börjar man få känslor för varandra, säger Tommy och lägger armen om sin fru.
– Visst är det romantiskt! säger Xialian och himlar med ögonen, innan hon fortsätter med mer seriös ton: – Han måste vara där. Han är min träningspartner, min coach, min make, allting. Utan honom är jag helt borta.
2001, efter fem år i tätt samarbete och konstant växande känslor bestämde de sig till slut: De var ett par. De gifte sig och när barnet kom 2003 la Xialian racketen på hyllan. Fyra år senare plockade hon upp det igen – och vann omedelbart EM-silver som 44-åring. Ytterligare nio år senare är paret i Rio och exakt när Xialian tänker lägga av verkar ingen ha en aning om, inte minst hon själv. – Det är svårt att säga, för jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara här idag. Det var inget jag hade planerat, livet bara blev så. Jag har en underbar man, jag har en lycklig familj och jag har bra stöd från Luxemburgs olympiska kommitté. All den kärlek och uppbackning jag får motiverar mig, och då känner jag att jag måste göra någonting. Jag måste ge tillbaka av min kärlek och det gör jag genom att spela, säger hon.
Jag ber coach Tommy förklara hur det är möjligt att någon född 1963 fortfarande kan hävda sig på högsta nivån. – Hon är 53, men hon är väldigt intelligent i sitt spel och hon är i lika bra form som en 20-åring. Och så har hon fortfarande roligt när hon spelar. Har man alla de grejerna , då fortsätter man. Då spelar åldern ingen roll egentligen.
Satsar på pingisligan
Och sagan, den fortsätter. Häromveckan nyligen blev Ni Xialian nämligen klar för Halmstad BTK i den svenska Pingisligan. Det innebär dock inte att de kommer lämna Luxemburg, som är deras gemensamma hemland sedan drygt 20 år. – Vi kommer vara mer i Sverige nu, men inte på heltid. Vår dotter går i skolan i Luxemburg. Men man kan bo på flera ställen, säger Tommy och ler.
Dessutom har de en framgångsrik verksamhet i att ta hand om. – Vi har köpt ett hotell där som vi driver, så pingis är bara vår hobby. Vi behöver inte pingisen, men varför ska man lägga av när det är roligt? säger Tommy.
– Och vi har väldigt bra personal, så det är inga problem att vi är i Sverige ibland, säger Xialian.
Hon börjar bli rastlös, vill ha massage och komma ner i varv efter matchen. Och ladda om inför nästa omgång. Pingisresan rullar vidare och Ni Xialian ser fram emot en ny anhalt på den svenska västkusten. – Det viktiga är att vi har harmoni och kärlek och är lyckliga tillsammans. Så nu ska jag spela i Sverige tack vare honom, för jag vet hur mycket han älskar sitt land.
Hur bra är hon jämfört med spelarna i Pingisligan? – Om hon inte är bäst blir jag överraskad, säger Tommy på omisskännlig västgötsk dialekt.
De samlar ihop sina pinaler och tackar ödmjukt och hjärtligt för pratstunden. Hand i hand går de sedan ut i Rio-kvällen. Så glöm de storväxta basketspelarna från USA. Tommy och Xialian är de här spelens riktiga Dream Team.
