Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Marcus ville dö efter kraschen: "Det var ett ständigt helvete"

Marcus Hansson var en lovande downhillcyklist tills han en dag körde huvudet rakt in i en sten. Kraschen drev honom in i en depression. När det var som allra mörkast planerade han att ta sitt liv, men i sista sekund stoppades han av sin bästa vän.

 

 

Sommaren 2018 slås värmerekord efter värmerekord, bönderna kämpar med torkan och stora skogsbränder härjar runt om i Sverige. Samtidigt råder det fotbollsfeber. Sveriges herrlandslag har tagit sig hela vägen till kvartsfinal i VM i Ryssland och hela landet hoppas på ett nytt VM 94.

Det här är dock inget som då 22-årige Marcus Hansson bryr sig om. För honom handlar livet om helt andra saker än varma bad och avgörande fotbollsmatcher.

Efter en långvarig depression har han bestämt sig för att ta sitt liv.

– Jag åkte hem till min bästa kompis för att säga hej då. Jag berättade att det här var det sista hon skulle se av mig. Jag visste precis hur jag skulle bära mig åt för att avsluta mitt liv, allt var planerat, berättar han.

Mår du dåligt? Här finns hjälp att få. 

Vårdguiden, 1177.
Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80. Alla dagar kl 21–06. Chatt söndagar kl 21-24.
Jourhavande präst. Ring 112 och fråga efter jourhavande präst. Chatt sön–tors kl 20–24.
Självmordslinjen, finns tillgänglig via chatt på mind.se och telefon 90101 för den som har tankar på att ta sitt liv, eller för den om har frågor om närstående som har tankar på att ta sitt liv.
BRIS för barn. Du kan ringa, mejla eller chatta. Du behöver inte säga vem du är och det är konstnadsfritt för barn och ungdomar upp till 18 år. Telefon 116 111. 
Föräldralinjen, för den som är orolig för sitt barn, eller ett barn i sin närhet. 020-85 20 00, öppet vardagar klockan 10–15 samt torsdagskvällar 19.00–21.00.
Äldrelinjen, för den över 60 som mår psykiskt dåligt. Även öppen för anhöriga eller den som känner sig ensam. Vardagar mellan 10.00–15.00, 020-22 22 33.

Källa: Mind.se, 1177 Vårdguiden

För att förstå hur Marcus hamnade här måste vi vrida tillbaka tiden.

Jag visste precis hur jag skulle bära mig åt för att avsluta mitt liv

Marcus Hansson växte upp i en sportintresserad familj i Vänersborg, bestående av mamma, pappa, lillasyster, storasyster och storebror.

– Min storebror har alltid varit min stora idol. Varje steg han tog följde jag efter, jag ville göra det han gjorde, berättar Marcus.

Så när storebror började med downhill gjorde Marcus detsamma, och sakta men säkert växte drömmen om en karriär som downhillcyklist fram.

Några år senare, närmare bestämt 2015, tog då 19-årige Marcus ett stort steg mot den drömmen. Han skrev kontrakt med ett svensk-italienskt träningsteam.

– Det var stort att komma med i ett team. Jag säger inte att jag har varit en professionell downhillåkare för jag har aldrig kunnat leva på sporten. Men jag har varit semiprofessionell och haft sponsorer som gjort att jag kunnat träna så mycket jag velat.

Marcus Hansson har cyklat ner för Hunnebergsbacken många gånger. Arkivbild. Bild: Andreas Olsson

Vid den här tiden var downhill hela hans liv.

– Det enda jag gjorde på dagarna var att äta, cykla, sova.

Karriären gick i en rasande fart. Marcus kvalade för första gången in till världscupen och blev samma år uttagen att representera Sverige i VM.

Livet var på topp.

Men så kom kraschen. Under ett träningsåk inför världscupsfinalen i Italien körde han huvudet rakt in i en sten.

–Jag låg kvar en stund och förstod inte vad som hänt, berättar han.

Kraschen resulterade i en allvarlig hjärnskakning och att köra världscupsfinal fanns inte på kartan. I stället inleddes en kamp mot klockan, med VM bara en och en halv vecka bort.

– Det brukar ta två veckor för en hjärnskakning att läka, men vi tänkte att "vi chansar". Så jag åkte hem och satt i princip still i en och en halv vecka. Jag cyklade en gång under den tiden och det kändes för jävligt, huvudet var inte alls med och det kändes som att jag var åksjuk.

2015 förberedde sig Marcus Hansson för VM hemma i Hunnebergsbacken. Bild: Andreas Olsson

Men drömmen om VM levde vidare.

– Det var VM som gällde. Dels för att jag var den enda elitherren från Sverige som fick åka på VM, dels hade jag inte kontrakt med något team för 2016. Presterar man bra på VM så öppnar det upp många dörrar.

Har du också en historia att berätta? Tipsa oss!
Mejla [email protected]

Väl på VM var Marcus trött och hade ont i huvudet. Det stoppade honom dock inte från att sätta sig på cykeln och ge sig ut i backen för ett träningsåk.

– I banan var det två hopp i rad och sedan direkt in i en väldigt snabb 90-graderssväng. Helt plötsligt stod jag i svängen och visste inte hur jag hade tagit mig dit. Då insåg jag att det kanske inte var någon bra idé att köra VM. Jag berättade för förbundskaptenen hur jag mådde och sedan hade vi ett möte med teamledaren och landslagets psykolog. Tillsammans tog de beslutet att jag inte fick tävla.

Du är inte bättre än ditt senaste resultat

Ett hårt slag för Marcus, som jagade nytt kontrakt för kommande år.

– I downhill, precis som i många andra sporter, är man utbytbar. Du är inte bättre än ditt senaste resultat. Jag som inte var den mest attraktiva på marknaden behövde tävlingar för att visa upp mig.

Nu löste det sig ändå. Marcus fick ett nytt kontrakt, med ett högre rankat team dessutom, och efter några veckors vila drog han igång med träningen igen.

Det skulle visa sig vara alldeles för tidigt.

Det visste dock inte Marcus då och när säsongen 2016 drog igång var han hoppfull.

– Men det gick skit rent ut sagt, berättar han.

I stället för att åka runt på tävlingar flög Marcus hem till Sverige och Vänersborg.

– Vi bestämde att vi skulle ta några veckor i taget. Men ju längre tiden gick insåg vi att det inte skulle funka, jag var inte där mentalt överhuvudtaget.

Hösten 2016 såg Marcus ingen annan utväg än att ge upp downhillkarriären.

– Det var som att förlora något. Jag har alltid definierat mig utifrån min idrott, vem var jag om jag inte cyklade?

Marcus Hansson. Bild: Johanna Josephsson

Samtidigt som Marcus försökte komma på svaret på den frågan fortsatte hjärnskakningen att göra sig påmind.

– Jag kom inte ihåg vissa saker och hade problem med en del motorikgrejer. Samtidigt blev jag mer aggressiv. Jag har aldrig varit en aggressiv person men helt plötsligt fick jag vredesutbrott. Jag slog bland annat sönder en glasruta hemma, och jag kunde inte förklara varifrån det kom.

Samtidigt blev jag mer aggressiv

Utåt sett levde han dock ett ganska vanligt liv. Pluggade på Högskolan Väst, träffade vänner, tränade crossfit och pratade om framtidsdrömmar. Men mörkret trängde sig på allt mer.

– Jag mådde bara sämre och sämre, hålet blev bara djupare och djupare. Det var ett ständigt helvete. Inget jag gjorde var någonsin bra nog och allting var bara tomt, säger han.

Till slut hittade han ingen anledning att leva längre.

 

Det misslyckade självmordsförsöket blev en vändpunkt för Marcus.

– Vi hade träffat läkare tidigare, men det var först efter att jag bestämde för att ta livet av mig som jag fick den hjälpen jag behövde. Då hade jag tur att träffa en läkare som var jättebra, hon visste hur hon skulle hantera att jag var elitidrottare.

Nu har det gått ett och ett halvt år och livet är betydligt ljusare.

– I dag mår jag bra, i dag mår jag väldigt bra. För lite mer än ett halvår sedan slutade jag gå till psykologen, efter ett gemensamt beslut, och jag håller även på att sluta med antidepressiv medicin, säger han.

Det finns saker i livet som är viktigare än idrotten

Samtidigt har Marcus hittat något nytt att brinna för. Mitt under depressionen började han träna crossfit och nu är Crossfit Trestad hans andra hem.

 

 

Men den här gången är det annorlunda, crossfiten får inte definiera honom som person. Marcus är Marcus oavsett vad han presterar.

– Jag har inget tvång att jag måste träna, vill jag sluta träna crossfit i morgon så gör jag det. Det känns som att jag tar saker mindre allvarligt nu, det finns saker i livet som är viktigare än idrotten, säger Marcus Hansson.