Det såg så bra ut när Emil Johansson tog sina första stavtag i världscupen. I sitt andra världscuplopp, hans senaste, var han en hårsmån från att gå vidare från sprintkvalet.
Sedan gick det mesta fel. Under början av 2016 började han kombinera halvtidsjobb med skidåkningen. Det fungerade fram till hösten.
- Jag blev sjuk, och så blev jag aldrig frisk, säger Emil Johansson.
- Jag orkade inte gå upp för en trappa utan att bli stum i benen, samtidigt som jag hade problem med bihålorna hela tiden. Jag var så jävla trött i ett halvår.
Tränat på motionsnivå
Helt utrett är det inte, men själv är han ganska säker på vad som slog ut honom.
- Jag tror att jag var utbränd. Där och då trodde jag att det var vitaminbrist. Sedan har jag celiaki också (autoimmun sjukdom, även känd som glutenintolerans), och det kom jag på något år innan. Men jag tror att jag blev utbränd, och då blir man mer mottaglig mot en liten infektion. Då kan en liten infektion, som skulle ha tagit slut efter en vecka, hålla i sig ett halvår.
Att han i Lillehammer gör comeback i världscupen beror på hans insats i Sverigepremiären för två helger sedan. I Gällivare slog han ut världsåkare som Rysslands Sergej Ustiugov, och tog sig så när hela vägen till final i sprint.
Två operationer
- Det var ett kvitto på att jag är mycket bättre än någonsin, för min träningsbakgrund är fortfarande helt värdelös. Jag har tränat som en motionär i sommar.
Egentligen, säger han, ska han inte kunna konkurrera på den här nivån med tanke på hur dåligt han har tränat. Tidigare i år har han dessutom genomgått två operationer: dels av bihålorna för att få bukt med utdragna förkylningar, dels av en meniskskada. Trots en allt annan än optimal uppladdning, säger han inför lördagens lopp:
- Får jag samma känsla som i Gällivare, då kan det nog gå bra.
Född: 18 januari 1991 i Rättvik.
Klubb: IK Jarl.
Världscupdebut: 11 februari 2016.
Bästa världscupresultat: 29:a i sprint, fristil, i Lahtis 2016.