Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rasmus Mirblom lyfter över 300 kilo i bänkpress – går för EM-medalj

Han ställer väckarklockan på 01:45, har tränat i tre timmar före många har vaknat och lyfter över 300 kilo i utrustad bänkpress.
Gymmet blev räddningen för Trollhättekillen Rasmus Mirblom – nu ställs han mot de bästa i Europa.
– Folk brukar ifrågasätta om jag har något liv, men egentligen gör jag ju som alla andra, säger 26-åringen.

"Jag hoppas du är morgonpigg”.

Rasmus Mirblom skrattar lite när undertecknad ber om att få följa med på ett av de sista förberedande träningspassen innan avfärden till Budapest och det stundande Europamästerskapet.

Det var verkligen inget skämt.

03:59 står han utanför Gym1 i Vänersborg och väntar på att klockan ska slå över till 04:00 så att det blir grönt ljus att gå in. Då ska det sägas att han vid det laget varit vaken i över två timmar.

Det är så vardagarna ser ut.

– Det är perfekt. Då får man gymmet för sig själv och vet att man redan gjort träningen när man kommer hem från jobbet. Sedan är det lite av respekt för de andra som tränar här också. Jag tar ju upp en bänk med ganska mycket vikt i 2-3 timmar så det känns inte så bra att komma hit på tiderna när det är mer rusning, säger Rasmus Mirblom.

När går du och lägger dig på kvällarna för att orka?

– Någon gång mellan 19 och 20. Folk brukar ifrågasätta om jag har något liv, men egentligen gör jag ju som alla andra. Jag bara börjar mitt dygn lite tidigare.

Riktigt som alla andra gör trots allt inte den här 26-åringen från Trollhättan. Det är nämligen oerhört få människor i landet som lagt sig på en bänk, greppat en 315 kilo tung stång, sänkt den till bröstet och sedan pressat upp den igen.

Men det har Rasmus Mirblom.

Han förvarnar tidigt när undertecknad möter upp till den här morgonens träning att det blir ett ”lättare pass” och att det bara handlar om att hålla i gång inför resan till Ungern.

Klockan har inte blivit 05:00 innan han gjort ett lyft på 260 kilo.

***

Det var trots allt långt i från någon garanti att Mirblom vid det här laget skulle vara en av de 20 främsta svenskarna i modern tid inom sin gren, ha medalj från såväl junior-EM som junior-VM och dessutom vara en het medaljkandidat till senior-EM som bara är dagar bort.

Den idrottsliga banan började nämligen inom ishockeyn och tillvaron där var långt i från enkel. Detsamma kunde gälla utanför rinken och mycket kopplades till hans storlek. En del grejer sitter kvar hos honom än idag.

– När man kommer från en uppväxt där man alltid varit stor och alltid varit mobbad så kommer hjärnspökena även fast de inte ska det. Det är fortfarande en terapi för mig att gå till gymmet, men inte lika mycket längre som det var tidigare, säger han.

Flickvännen fick cancer

Utöver att hantera en bakgrund med mobbning blev gymmet även en räddning för honom av en annan anledning.

TTELA har tidigare berättat om Linnéa Norrman som bara 18 år gammal drabbades av elakartad cancer och tvingades operera bort sitt ena öga för att hennes liv skulle räddas.

Linnea är Rasmus Mirbloms sambo.

– Jag hittade till gymmet och det gjorde att jag kunde hantera det, annars hade jag nog förätit mig tror jag. Vi är några stycken här på gymmet som har pratat en del och vi är överens om att vi nog inte hade levt om inte styrketräningen fanns, säger Mirblom.

Vad du nu åstadkommit, känns det som en revansch mot de som mobbade dig i yngre dagar?

– Lite gör det faktiskt det. Jag vet en av mina gamla hockeytränare som kunde säga ”din feta jävla gris” till mig öppet i omklädningsrummet. Sedan har man träffat honom senare och kunnat fundera kring vad han åstadkommit. Han känner nog inte ens igen mig idag, men jag har definitivt tänkt så, säger han och fortsätter:

– Det är lite kul att man varit den som folk pekat på och retat, men här (på gymmet) gör ingen det. Här vet alla vem jag är. Vem som helst kan komma fram och fråga om tips och råd och jag skulle aldrig säga nej. Jag tycker det är riktigt kul att hjälpa andra.

”Så jävla underbart”

Förutom att Rasmus Mirblom visade sig ha en stor fallenhet för bänkpress redan från start, att han lyfte 215 kilo sin första tävling med bänkpresströja (en stram, väldigt hårt åtsittande tröja som skapar stabilitet och hjälp vid tunga lyft) och sedan vuxit fram till att bli en av Europas bästa finns det ytterligare en aspekt som han verkligen uppskattar med det han utövar.

Gemenskapen.

– Alla hjälper alla i den här sporten. Det är det som är så jävla underbart. Det sista man vill är att vinna för att någon bommar ut sig och inte ens får ett resultat. Man tackar såklart inte nej till en medalj, men du vill vinna fair och inte på att någon annan misslyckas. Är någon på väg att bomma ut sig så är konkurrenterna där och hjälper till även om det kan innebära att man förlorar själv, säger Mirblom.

***

Avfärden mot utrustade bänkpress-EM sker under torsdagen och på söndag är det dags för allvaret. Då går Rasmus Mirblom in i Europamästerskapet i Budapest, Ungern för att möjligen ta sin första internationella mästerskapsmedalj på seniornivå.

Med sitt personbästa från tävling som han satte för bara några månader sedan på mäktiga 315 kilo är Trollhättekillen rankad fyra på förhand, men siktet är definitivt inställt på att försöka ta en medalj och även kunna putsa sitt personliga rekord ytterligare.

– 325 kilo är målsättningen under EM och sedan tar vi det därifrån. Får jag med mig 310 och sedan 325 så ser vi vad som krävs för att ta en medalj, säger Mirblom.

Samtidigt vill han inte på något sätt skynda. Ambitionen är att bli uttagen till VM nästa år och kunna hävda sig mot de bästa i världen, men blir resan längre än så för en internationell seniormedalj så finner han sig i det. Mirbloms karriär har bara börjat.

– Jag vill inte bli den här som tog guld på junior-EM och brons i junior-VM och sedan försvann. Du måste tänka långsiktigt och det får ta den tid det tar. Många som är väldigt bra som juniorer slutar när de kommer upp i senioråldern för då är de plötsligt inte starkast längre. Det här är ett maraton som vi håller på med och absolut ingen sprint. Så länge du håller kroppen i skick så kan du hålla på hur länge som helst.

Samtidigt finns det såklart milstolpar.

– Jag vill lyfta 400 kilo någon gång och jag har sagt till mig själv att jag vill vinna VM-guld. Sedan om det är om ett år eller 20 år spelar ingen roll för mig. Jag har ingen brådska, säger 26-åringen som blir 27 i november.

”Dödsångest”

Det ska också sägas att han varit där och känt på de riktigt, riktigt tunga vikterna utan att ännu kunna genomföra ett regelrätt lyft med dem.

Han har, vid ett tillfälle, lagt sig på bänken och haft 455 kilo på stången.

– Det var dödsångest. Jag höll i 420 och det var inga problem, men när vi lyfte ut 455... jag hade sådan värk i händer och underarmar efteråt att det var helt löjligt och då hade jag ändå en meter långa handledslindor som man dragit för kung och fosterland. Det var tungt, det kan jag säga.

Oavsett vad Rasmus Mirbloms personbästa nått till när karriären summeras, om det blir succé i Budapest på söndag eller möjligen på ett VM framöver är det trots allt en sak som han finner viktigare än något annat.

Han vill förbli jordnära.

– Man kommer från att få höra ”du är värdelös din jävla sopa” och det gör att beröm rinner av en lite. Även om jag vinner VM nästa år så vet jag var jag kommer i från. Jag är bara ”lilla Rasmus”. Man är aldrig mer än vad man är. Man måste vara stolt över det man åstadkommer, men jag kommer aldrig bli arrogant. Jag tål inte det, säger Rasmus Mirblom.