Åke Johansson är Hjärtums IS störste målskytt genom tiderna med sina 547 fullträffar på 649 matcher.
23 år gammal bytte han 1985 division 5 mot allsvenskan och Örgryte, som dessutom blev svenska mästare det året. Åke själv fick dock inte spela en enda minut i allsvenskan.
– Ja, det var lite otur för min del, säger han.
Var det ett för stort steg?
– Man får inte så många chanser, men jag var ju ändå 23 år.
I stället flyttade han hem till tryggheten i Hjärtum, där han slapp att sitta på bänken.
Sedan var det dags igen.
Fyra klubbar ville ha hans signatur 1987: IFK Trollhättan, Trollhättans FK, Trollhättans IF och IF Elfsborg.
Det höll på att bli den sistnämnda klubben.
– Jag provspelade för Elfsborg, och det var så gott som klart, men jag var inte sugen på att flytta, säger Åke som inte är säker på att han tog rätt beslut.
I stället för spel med IFE i division 1 blev det fyra säsonger med TFK i tvåan innan han åter flyttade hem och avslutade karriären på Billerödsvallen.
Känns det tråkigt att det aldrig blev allsvenskt spel i karriären?
– Nej, det är bara att inse att man inte räckte till.
I familjen har nu sonen tagit liknande kliv som sin far. Pontus debuterade som 15-åring med Hjärtum i fjol i division 5. Där fick han också utmärkelsen bäste spelare under året. Precis som pappa lämnade han Hjärtum för en Trollhätteklubb, men adressaten i sonens fall är FC Trollhättan.
Att Åke valde att lämna Hjärtum i betydligt äldre ålder än sin son är en intressant aspekt.
– Man trivdes bra och hade inga funderingar på att byta klubb. I dag är spelarna för bekväma. Vi gjorde allt, klippte gräset, kritade planerna, byggde och röjde, säger Åke.
Är ni bortskämda i dag?
– Ja, det känner man nu när man är i FCT. Vi får träningskläder, mat och allt sånt. Jag kan hålla med om att vi är väldigt bortskämda, säger Pontus.
Hans målsättning på sikt är att nå allsvenskan.
Och – till skillnad från sin far – även få spela där.
– Ja, det är mitt mål, säger han och skrattar.
– Bra, knäck farsan bara, säger Åke med ett leende.
