Livet går vidare för Margaretha

57-årige Christer kom aldrig hem från jobbet den 3 maj förra året. Kvar blev hustrun Margaretha, som trots förlusten visar en otrolig styrka. Hon bestämde sig tidigt. - Det här ska inte få knäcka mig.

ANNONS
|

56-åriga Margaretha Alfredsson minns i detalj vad som hände 3 maj förra året. Det var årets första riktiga vårdag, solen strålade och det var ljumma vindar i luften.

Hon hade varit i Missionskyrkan på förmiddagen innan hon vid lunchtid återvände till huset i Strömslund. Det fina vädret lockade ut henne i trädgården och utrustad med en trädgårdssax gav hon sig på vinbärsbuskarna, men hon blev ganska snart avbruten då en arbetskamrat till Christer och en distriktsläkare dök upp utanför hemmet.

- Åh, kommer ni! sa Margaretha.

Då svarade arbetskamraten:

- Christer är borta.

Han hade drabbats av en hjärtinfarkt på jobbet.

ANNONS

- Jag bara skrek och slog mig på knäna, berättar Margaretha när hon minns reaktionen på sin makes dödsbud.

Det fullständigt ofattbara hade inträffat och det drabbade en familj som inte tidigare hade förlorat någon nära anhörig, exempelvis var både Christers och Margarethas föräldrar vid liv.

Därför saknade hon erfarenhet av sorgearbete, men familjen ställde omgående upp och dagen efter dödsbudet flyttade sonhustrun in i huset och började hjälpa till med allt praktiskt.

För Margaretha började sorgearbetet samma dag som förlustbeskedet kom.

- Redan samma kväll satte jag mig i hans fåtölj och skrev hur jag kände. Det gjorde jag varje dag fram till oktober, sedan varannan dag. Det var jätteviktigt. Varje gång jag läste det jag hade skrivit kände jag att jag var en bit på väg.

Men det var - och är fortfarande - ett arbete som innehåller svackor. Värst var det under senhösten.

- I oktober var det förfärligt, men urnsättningen i november var vändpunkten. Den var fantastisk, det var som en sista kärlekshandling.

Christer och Margaretha hade pratat mycket om döden, berört det där svåra ämnet, och under det sista året tillsammans hade Margaretha känt på sig att något skulle kunna hända.

ANNONS

Den 29 april hade paret firat 34-årig förlovningsdag med en mysig middag och man pratade om att "vi får i alla fall ytterligare 25 år tillsammans". Fyra dagar senare var Christer död.

- Men de sista tio dagarna var de bästa i vårt liv.

Margaretha pratar rakt ur hjärtat om sorgen, ibland stockar sig rösten, ögonen blir blanka och gråten kommer, men hon väjer inte undan för det svåra och känsliga, utan fortsätter hela tiden. Hon berättar att hon hela tiden har släppt fram sorgen.

- Och därför tror jag att jag klarar mig.

I januari hittade hon hemsidan www.

vimil.se, ett forum för människor som mist någon i livet. Margaretha började titta i gästboken där hon kunde läsa om hur andra i samma situation mådde och tänkte. Snart skrev hon själv små kommentarer, och för Margaretha är Vimils gästbok nu ett vardagligt och självklart inslag.

- Där kan man ge och få tröst. Alla förstår vad det handlar om. Man känner att man inte är ensam och kan få hjälp och stöd.

Hon kan bli lite deppig när hon läser om personer som fastnat i sorgen - trots att det kan ha gått fyra år sedan förlusten.

ANNONS

I februari var Margaretha med på Vimils årsmöte som hölls i skånska Mölle med 18 deltagare. Man pratade, åt och promenerade. Där var allting bra, men så kom hon hem till det tomma huset i Ströms-lund.

- Då kändes det fruktansvärt tungt.

Men Margaretha har bestämt sig för att klara av det här och med sin nyvunna erfarenhet av sorgearbete vet hon hur hon ska agera om någon anhörig eller nära vän råkar ut för samma sak. Vederbörande måste få stöttning, det behöver inte vara så komplicerat.

- Då ska jag ringa och gå dit med lasagne.

ANNONS