"Ibland vet jag nästan inte om jag orkar mer"

Sorgen de redan bar på är sedan helgen så väldigt mycket tyngre. Två vänner till den asylsökande pojken som tog sitt liv på lördagskvällen berättar om det som inte fick hända och om sin oro inför framtiden.

ANNONS
|

Två unga afghanska pojkar med uttryck i ögonen som avslöjar att de redan sett alldeles för mycket träffar oss på måndagseftermiddagen. De tar i hand för att hälsa, de heter Mehdi och Rohullha. Båda kom till Sverige var för sig – men utmed samma farliga rutt över Egeiska havet och till fots, med buss och tåg vidare genom Europa – för cirka 1,5 år sedan.

I Trollhättan placerades de på samma boende för ensamkommande asylsökande ungdomar. Där försökte de tillsammans med sju andra pojkar reda sig efter bästa förmåga.

Men sedan sent i lördags kväll saknas en av dem.

– När det hände var jag inte där. Men en av de andra ringde och sa att Ali var död. Jag sprang hem så fort jag kunde, men då hade ambulansen redan åkt iväg med honom. Då stod jag bara och skrek efter honom tills två av personalen tog hand om mig, berättar Mehdi.

ANNONS

Rohullha sitter tyst, sammanbiten. Han ser ner på sina händer, sväljer och börjar prata.

– Jag hörde när Ali gick in och låste om sig på toaletten. Samtidigt gick en annan kompis och tog hand om sin tvätt. När han kom tillbaka efter kanske 45 minuter insåg jag att Ali fortfarande var på toaletten. Det var tyst där inne, jag knackade och ropade utan att få svar.

Pojkarna kallade på personalen, men enligt Rohullha var det han som lyckades lirka upp låset och öppna toalettdörren för att hitta Ali som var livlös. Det ska också ha varit en av pojkarna som gav Ali hjärt- och lungräddning.

Personalen larmade ambulans och polis.

– Varför hände det här? Ali var alltid så glad, rolig och snäll. Men efter att han fått tid hos Migrationsverket blev han orolig. Jag är så arg, säger Mehdi förtvivlat.

Rohullha berättar att Ali under nästan hela lördagen ältade om mötet. Hur skulle det bli? Vad skulle de fråga? Vad skulle han svara? Tänk om han skulle tvingas iväg till Afghanistan? Han som var född och uppvuxen i Iran, men med afghanska föräldrar som fortfarande finns i Iran.

Ali ska ha blivit lugnare framåt kvällen, till och med glad igen. Ingen kunde ana att han då förmodligen bestämt sig för en lösning utan återvändo.

ANNONS

– Alla känner samma stress och oro som Ali. Det går inte att sova, jag har så ont i huvudet och har kliande eksem på armarna. Och nu har vi gråtit i flera dagar, säger Mehdi.

Om han och Rohullha, precis som tusentals andra, skickas till Afghanistan är de övertygade om att uniform, vapen och krig väntar. Antingen som regimsoldater eller att de plockas upp av talibanstyrkor och tvingas strida för dem.

Lyckas Medhi ta sig vidare till sin familj i Iran är han säker på att alternativet blir att slåss mot daesh (IS) i Syrien eftersom Iran sedan flera år står på syriska Bashar al-Assadregimens sida och bidrar med militärt stöd.

– Min familj är i Afghanistan. Jag bestämde mig för att ta mig till Europa efter att min mamma dött och min storasyster gift sig. Pappa är så gammal att han inte kan ta sig någonstans. Min lillasyster som är åtta år är kvar hos honom. Fast nu har jag inte pratat med dem på sex månader, berättar Rohullha.

Att skapa ett bättre liv för sig och de sina lär kräva en mängd sällsamt goda lyckodagar. Och att människor tror på dem.

– Ibland vet jag nästan inte om jag orkar mer. Här har jag allt, utom min familj som jag aldrig glömmer, även om de andra killarna blivit som en ny familj. Men jag är så trött, säger Mehdi.

ANNONS

Både han och Rohullha upplever att Sverige är ett bra land att leva i. Och leva vill de göra, i fred och de drömmer om yrken som polis, idrottslärare eller kanske bilmekaniker.

Fotnot: Ali heter egentligen något annat.

Läs också psykolog Åke Pålshammar om vad som kan trigga unga att begå självmord:"Det finns två ord – hopplöshet och hjälplöshet"

Här finns någon som lyssnar

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar 13.00-24.00

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80, varje dag 21.00-06.00.

BRIS, Barnens rätt i samhället: 116 111

Jourhavande kompis: 020-222 444 - för barn och ungdomar upp till 25 år, måndag-fredag 18.00-22.00, lördag-söndag 14.00-18.00

Jourhavande medmänniska: Alltid öppet året runt 21-06, 08-702 16 80

SPES (Suicid prevention och efterlevandestöd): Varje dag 19.00-23.00, 08-345873

Röda Korsets telefonjour (på svenska): 0771 - 900 800

Öppet: Söndag-torsdag kl 15.00 - 21.00, (upphör helt 28 februari 2017).

Röda Korsets Hjälplinje: 0771-22 00 60, även texttelefon via Texttelefoni.se.

Öppet 13-22 alla dagar

SPES telefonjour: För unga som förlorat någon genom självmord. Öppet varje kväll 19-22, 08-34 58 73.

BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin,i Vänersborg: 010-435 17 35

Jourhavande präst: Via 112, alla dagar 21.00-06.00

SÅ SÖKER DU HJÄLP INOM VÅRDEN -

• Vid akuta situationer dagtid: Ta i första hand ta kontakt med närmsta öppenvårdsmottagning för rådgivning och vid behov av akut tid. • Övrig tid kontakta Sjukvårdsupplysningen: Ring 1177. Om det inte är en akutsituation ska du i första hand kontakta din vårdcentral för att få hjälp.

Akut hjälp: Ring 112 (ambulans, polis, räddningstjänst)

ANNONS