En stund med Susanne Skata

En digital stund. Karantänlivet har verkligen tagit ut sin rätt. Där sitter vi på varsin sida landet och skriver med varandra, i både versaler och gemener. Jag och Susanne Skata. Den där digitala kramen hon sände verkade inte ha något slut. Och den togs emot med en öppen digital famn. Vi lever i märkliga tider.

ANNONS
|

Hur mår du då, Sus? Jag mår bra, svarar hon. Coronafri. Även jag har klarat mig undan än så länge. Men vill helst avsäga mig livet ett tag och trycka på paus, säger jag. Paus i versaler. "Ja, tänk om man kunde få pausa allt en stund! Inte försöka så himla mycket. Bara pausa. DET tycker jag vi ska införa i livet", säger Sus.

Jag håller med henne. Tänk om man bara kunde trycka på en knapp och pausa allt. Pausa livet, hungern, ovissheten, pengaflöden, städningen, sociala medier, politiken, bankerna, sjukdomarna, tankarna, människorna, vinden, värmen, kylan, krigen, distansen, närheten, och blomknopparna.

ANNONS

Även blomknopparna. Vi behöver inga fler utslagna blommor nu. Vi har för mycket av allt. Och allt går i raketfart. Det finns för många barn, för många gamla, för många sjuka, för många fattiga, för många normala, för många lyckliga, och för många annorlunda. Ta ner tempot från raketfart till promenadfart, säger Sus.

Jag gör allt i promenadfart nuförtiden, säger jag. Men där utanför fortsätter allt rulla på. Som om ingenting har hänt. Medan de ena får för mycket att göra, blir andra helt eller delvis arbetslösa. Det är märkligt hur ett samhälle kan behöva en grupp, och egentligen helt och hållet kapa av resten, och ändå klara sig på de som håller människor vid liv.

Men hur skulle världen egentligen se ut, utan konstnärerna, skribenterna, artisterna, komikerna, skådespelarna, dansöserna, producenterna, föreningsfolket, teatrarna, museerna? De och det som smyckar världen i alla möjliga färger. De som ger oss perspektiv och sammanhang, inspiration till fantasin, näring åt själen, som sjunger ut våra sorger och våra kärlekar. De som skriver poesin, som föda till ett hungrigt hjärta.

Vi behöver ta den där pausen, för att påminna oss och varandra om att vi alla behövs. Vården behövs för att vi ska kunna leva, och konstnärerna för att göra livet meningsfullt. Vi behöver ta en paus, och stanna hemma. Pausa allt utom kärleken, eller hur Susanne?

ANNONS
comments

Kommentarer

Kommentera

Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och TTELA förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS