Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Jiyan Behrozy: När vårdgivaren blir ansvarslös

Häromdagen gick jag in på Willys lite snabbt för att handla hem mat. Eftersom jag har satt mig själv i karantän och har privilegiet att kunna jobba hemifrån gör jag det, och mycket annat för att bidra till att "platta till kurvan" så mycket som möjligt.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den fantastiska uppslutning av människor som tar genuint ansvar för våra äldre främst, skall alla ha stor eloge. Det minsta vi kan göra för de som byggt upp vårt fantastiska land är att visa hänsyn och respektera de råd och uppmaningar som ges för att de åtminstone ska kunna få ett avslut på livet när deras tid är inne.

Att ligga på sjukhus och lida av, i nuläget, ett nästintill obotligt virus för gamla med underliggande sjukdomar, är alltså inte ett värdigt avslut. Inte minst när deras liv bokstavligen ligger i alla andras händer.

Det skulle bli en blixtsnabb visit på Willys. Jag plockade det jag skulle ha och gick mot kön. Väl där möts vi kunder av jättelika hjärtan på golvet, stora röda loggor med en vänlig uppmaning om att hålla distans till personal och kunder, för att minska smittspridningen. Isolering, handtvätt och distansering vet vi alla i nuläget är det mest effektiva för att hålla viruset borta från oss själva och andra.

Ja, vad händer då i kön till kassan på Willys? Bakom mig står en ung kvinna med telefon i örat, knappt tjugo centimeter ifrån mig. Ju längre in i kön jag flyttade mig, med lagom distans till kunderna framför, flyttade även hon sig och ställde sig obehagligt nära. Så höll vi på så där, i tio långa minuter. Och hon vägrade stå längre bort än de tjugo centimeter hon hade bestämt sig för.

Hade hon inte talat i telefon hade jag sagt ifrån. Och hon verkade aldrig vilja avsluta det där telefonsamtalet heller.

Döm om min förvåning när jag ser loggan på hennes jacka också: "Uddevalla kommun". Medan sjuksköterskor och läkare larmar och beskriver den hårt pressade situationen på intensivvården och sjukhusen där coronapatienter behandlas, har vi annan vårdpersonal som inte backar en centimeter från att tro att de är odödliga.

Trots den massiva informationen på TV, butiksgolven och alla fungerande elektronikapparater vi kan tillgå om att hålla distans från andra människor.

Vi ombes att hålla distans, kan man begära något mindre? Ändå har många svårt att respektera detta. Magstarkt säger jag bara!