Replik på ”Trollhättan sparkar inte utsatta – vi gör om ett orättvist system”.
Vår/min kritik handlar inte om att motsätta sig förändringar, nya lagkrav eller organisatoriska omställningar. Avvecklingen av Returen har sin grund i en ny lagstiftning som ställer andra krav på verksamheten och dess utformning. Frågan rör inte varför verksamheter förändras, utan hur kommunen väljer att hantera de medarbetare som påverkas när det sker. Så att Cecilia Gustafsson (M) drar upp att jag varit med och beslutat om nedläggningen av Returen är att försöka svartmåla mig och flytta fokus.
Att dessutom reducera diskussionen till en fråga om ordval, avsked eller uppsägning, är ju också ett sätt att flytta fokus från det som är avgörande. För den enskilde medarbetaren är konsekvensen densamma: tryggheten med ett arbete, ett sammanhang i vardagen upphör. Det är detta som kräver politiskt ansvar och eftertanke, oavsett vilka juridiskt korrekta begrepp som används.
Vi ifrågasätter inte heller behovet av tydliga organisationer. Men inkludering avgörs inte av hur organisationskartor ritas, utan av vilka faktiska konsekvenser besluten får. I praktiken är det som nu sker inte att fler inkluderas i verksamheterna, utan att personer med lönebidrag, vilka ofta har en svagare ställning på arbetsmarknaden, sägs upp i samband med en omorganisation.
Det är korrekt att den tidigare ordningen vuxit fram över tid och under flera politiska majoriteter. Den har dock inte uppstått av en slump. Det har varit ett sätt att ta ett samlat ansvar för medarbetare som annars riskerar att bli särskilt sårbara, inte minst i verksamheter med pressade budgetar och hårda prioriteringar. Erfarenheten visar att det ofta är just dessa anställningar som först ifrågasätts när ekonomin är ansträngd.
Att peka bakåt och tala om historiskt ansvar eller hyckleri riskerar därför att flytta fokus från det ansvar som måste tas här och nu. Varje politiskt styre måste stå för hur dagens beslut hanteras och vilka konsekvenser de får.
När förändringarna nu genomförs tycks det dessutom finnas en underförstådd acceptans av att alla inte kommer kunna vara kvar och det är beklagligt – som om det vore en naturlig följd av omställningen. Sammantaget handlar det om cirka 27 medarbetare som, trots långvariga anställningar, nu riskerar/kommer att lämna organisationen. Det är ett ansvar som måste tas på största allvar.
Frågan är därför inte vad vi kallar det utan om vi som politiskt ansvariga har gjort allt som står i vår makt för att dessa medarbetare ska kunna vara kvar i arbete.
Nina Ljungqvist (S),
vice ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden
