De finns på varenda arbetsplats. Människorna som räcker upp handen för att de “inte riktigt har en fråga, mer en reflektion”. Riksdagen är också en arbetsplats, men eftersom talartiden i debatterna är minutiöst fördelad är utrymmet för dessa “reflektioner” ofta begränsat till mindre sammanhang. Annat är det under utfrågningarna i konstitutionsutskottet (KU). Där finns det gott om utrymme för den som gillar att tänka högt.
Den senaste månaden har flera sådana utfrågningar hållits med statsminister Ulf Kristersson (M) till följd av att Sveriges nationella säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm var en glömsk herre som strödde hemliga dokument omkring sig. Den 27 april handlade utfrågningen om hanteringen av de offentliga handlingarna i ärendet. Det tog 673 dagar för regeringskansliet att diarieföra viktiga handlingar. När tidningen Dagens Nyheter fick nys om saken tog det 46 dagar att få svar, och när det sedan kom skulle reportern behöva åka och hämta handlingarna, istället för att få dem skickade till sig via mail. När reportern tröttnade på att vänta och skickade en förfrågan från en anonym mailadress tog det däremot bara två dagar (Journalisten 10/11 -25).
Ärendet hanterades inte i enlighet med offentlighetsprincipen, och alla ledamöter som satt i riksdagens andrakammarsal där utfrågningen hölls, vet att statsministern håller med om den saken. Ändå hade de lyckats förbereda ett tiotal varianter av frågeställningen “varför tog det så lång tid?”, “hur gick det till?”, och “vad gör du för att det ska gå snabbare i fortsättningen?”.
KU-anmälningar fortsätter att missbrukas av för tillfället sittande opposition
Några av ledamöterna valde också att bidra med det som socialdemokraten Peter Hedberg, från Västernorrland, kallade för “en allmän reflektion”. Jessica Wetterling (V) från Västra Götaland, tänkte högt om offentlighetsprincipens utformning och de anställda på regeringskansliets arbetsbelastning. Måndagens utfrågning var helt enkelt ett typexempel på hur KU-anmälningar fortsätter att missbrukas av för tillfället sittande opposition.
I teorin går arbetet i KU ut på att granska om ministrar följer grundlagar och regler. Riksdagens ledamöter har rätt att anmäla ministrarna i regeringen till KU. Utskottet undersöker sedan om de ministrar som anmälts har gjort fel eller inte. Ibland är anmälningarna befogade, och leder till viktiga ansvarsutkrävanden och tydliggöranden. Den kommande utfrågningen av tidigare statsminister Magdalena Andersson (S) om regeringens hantering av AP-fondernas satsning i Northvolt, till exempel. Väldigt ofta är dock det enda syftet att skapa rubriker och att öka arbetsbelastningen för politiska tjänstemän på motståndarsidan, något Moderaterna för övrigt ägnade orimligt mycket tid åt under förra mandatperioden.
Att 17 riksdagsledamöter, en statsminister, och otaliga tjänstemän ägnar åtskilliga arbetstimmar åt att filosofera på det här sättet är inte värdigt. Måndagens utfrågning är långt ifrån unik, eftersom ledamöter ägnar sig åt att slentriananmäla ministrar som framställer verkligheten på ett annat sätt än det man själv föredrar. Man kan fråga sig om statsrådens arbetstid och kompetens verkligen bör användas till gruppterapi för byråkrater? Det är egentligen inte en fråga, utan mer en reflektion.
