Under några obekvämt tysta sekunder viftar publikuppvärmarna utan att man hör vad de säger, och jag hinner svära tyst över att jag inte behärskar teckenspråk och kan förstå tolken på scenen. Ljudet på livesändningen går igång lagom till att talaren, Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, hostar rakt in i mikrofonen. Från Liberalernas digitala landsmöte till nu på första maj, det är något betryggande över att produktionsnivån när svenska partier ska nå ut via nätet fortfarande känns något valhänt, jag är för ung för att veta, men antagligen för att det andas folkrörelse? När Andersson sedan tar till orda på Norra Bantorget i Stockholm, som statsministerkandidat under ett valår, pendlar hon mellan sina sedvanliga två retoriska lägen som en slags politikens Jekyll och Hyde.
Hennes ena personlighet är patosdriven, tydligt appellerande till lyssnarnas känslor. Det är hon som pratar om sträva tvättlappar och föräldrar som får sitta med sin bebis i en fåtölj istället för en sjukhussäng på BB. Beklagandena, även om det "orättvisa karensavdraget", varvas med försäkringar om att Andersson och Socialdemokraterna älskar Sverige, och att hon tackar alla som sliter i äldreomsorgen inte minst Ali som kommer hem till hennes egen gamla mamma.
Det lär vara en retorik som många ute i partilandet känner igen sig i, och när hon pratar om alla de historiskt huggit i för att bygga Sverige starkt refererar hon till sin egen "morfar muraren" och "mormor städerskan". Att det är just så hon refererar till dem, och att publiken inte får ta del av mer personliga detaljer som, tja, vad de hette i förnamn skapar en viss distans. Det gör att det får karaktären av ett retoriskt grepp, en historisk motsvarighet till familjen snutsyrra, snarare än personlig anekdot.
Det leder osökt in på den andra, mer torrare sidan av Magdalena Andersson som också sätter sin prägel på talet. Då är det logos som dominerar, och tar sig uttryck i sådant som konstaterandet att det är genom tillväxt man kan skapa reallöneökningar. Det är hon som gärna förfasar sig över regeringens dåliga hantering av statsfinanserna, den man skymtar är finansministern Andersson, hon som alltid har med ett mellisägg i handväskan. Då känns det också som att hon tänder till lite extra, att man där faktiskt skymtar lite av vad hon personligen verkligen brinner för.
Hur lyckas hon då med att få ihop det till en sammanhängande helhet? Oväntat bra, det är en udda mix men också djupt socialdemokratisk. Det är agitation för ett parti som är rött, men samtidigt även grått, vars medlemmar bär en fana i ena handen och ett exceldokument i andra. Högst blir hurraropen dock när hon talar om de egna ambitionerna att bli statsminister, och byta ut Tidöregeringen – om det går återstår att se. Ingredienserna i retoriken hon bjöd på var som ägg och olja – det går att få ihop till majonnäs, gott och folkligt, men risken finns också att det skär sig.
