Det finns ett ord som aldrig yttras på Sverigefinska skolan i Stockholm: “perkele”. I rak, svensk översättning betyder det ungefär “satan”, men laddningen är en helt annan än på svenska. Eleverna på Sverigefinska skolan förstår på djupet att det skulle innebära en hög, social kostnad att använda ordet. Samma sak gäller för ordet “fuck” i de flesta skolor i engelskspråkiga länder.
I sin bok “Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”, tar skoldebattören, Linnéa “Rektor Linnéa” Lindquist upp just språkets betydelse för att skolan ska vara en trygg miljö där eleverna kan fokusera på kunskapsinhämtning. Där språket förfaller, förfaller också studieron, respekten för andra människor och i förlängningen elevernas resultat, menar hon.
Lindquist berättar om ett exempel med en ung elev med utländsk bakgrund som kallar en klasskamrat för “h-ordet”. Hon tvingar honom sedan att säga ordet på sitt modersmål, inför sin mamma. Mamman blir chockad, eleven skäms och slutar – enligt Lindquist – att använda ordet. Men på de flesta skolor ser verkligheten ut på ett annat sätt. Samtalet med läraren eller rektorn, händer inte, eller hjälper inte.
Att Sveriges misslyckade integrationspolitik har lett till att stora delar av den yngre generationen som har rötter utomlands saknar språk – de är varken tillräckligt bra på sitt modersmål eller på svenska – är ett enormt samhällsproblem som måste lösas. Även svenskfödda elever med svenskfödda föräldrar har i allt högre utsträckning börjat ropa könsord efter sina klasskompisar (eller till och med lärare) utan att det får kännbara konsekvenser.
Barnen plockar upp språket från sociala medier
I hela Sverige finns skolor där etniskt svenska barn ända ner i lågstadieåldern kallar sina klasskompisar för till exempel det som bland föräldrar och lärare har börjat kallas för “h-ordet” och “f-ordet”. Alltså synonymer för en kvinnlig prostituerad och det kvinnliga könsorganet. Barnen plockar upp språket från sociala medier, äldre syskon och populärkulturen, ofta avfärdas problemet med att barnet “inte vet vad ordet betyder”.
Ett sådant språkbruk måste börja leda till att vuxenvärlden agerar. Genom att ge sänkta ämnesbetyg, till exempel. För att en elev ska få E – det lägsta godkända betyget – i samhällskunskap i årskurs 6 ska han eller hon enligt de (extremt luddiga) betygskriterierna till exempel visa “grundläggande kunskaper om förhållanden och strukturer i samhället”. Men har en elev som kallar sina klasskompisar för könsord flera gånger i veckan, eller till och med på daglig basis, verkligen tillägnat sig “grundläggande kunskaper om förhållanden och strukturer i samhället”? Och eleverna som spyr ur sig fruktansvärt fula och kränkande ord på svenska och engelska – kan de verkligen anses “uttrycka sig väl i tal och skrift”?
Barn förstår inte alltid vad de säger, och kan ha svårt att hindra sina impulser. Men om förklaringarna inte går in, så är det tyvärr de som till sist måste ta konsekvenserna.
