Vi var på fest. En liten tillställning då grannens dotter tog studenten och vi traskade dit med en present och glatt humör. Vädret är och har ju varit trivsamt under en ganska så lång tid så själva inramningen på festligheterna slog nästan i taket. Spontana partyn är grovt underskattade.
Väl på plats möttes vi av breda leenden, bubbel och en dessert som smakade moussigt mumsigt, sedan var snacket i full gång. Att vi precis missade själva huvudpersonen var trist men övriga nya bekantskaper blev ett fantastiskt tillskott. Timmarna gick och precis när hela balunsen var på benet att runda av så hör vi: ”Men, vems är katten?” Hela jag fryser till is då jag vet att våra trevliga grannar inte äger någon katt, ej heller övriga boende i vårt område. Den enda familjen som äger inte bara en katt utan tre katter är vi.
Katten utövade parkour
Med en piruett vänder jag mig om och synen som slår emot mig är inte exakt den målbilden jag hade när kvällen startade. Mitt bland tält och olika bord och stolar har vår katt bjudit in sig själv och han hoppar ledigt runt i någon improviserad kattparkour mellan möblerna för att slutligen landa med nosen rakt i en tallrik med dessert. Någon stackare har väl avvikit för att pudra näsan och kanske inte räknat med att vår katt helt enkelt såg det som en inbjudan för att ogenerat agera rövhatt.
”Milton…” vrålar jag så högt att stämbanden krullar sig. ”Hoppa ner från bordet…”
Milton, alltså katten, tittar upp på mig med tårtad nuna och en brutalt sockerstinn aura, hade han kunnat rycka på axlarna och veckla ut ett fuck-off-finger så hade det skett. Sen är ruljangsen i gång. Vi ropar/lockar/kryper medan Milton speed-minglar. Hans möjligheter till underhållning är plötsligt oändliga. Dignande buffébord och glada gäster är förbaskat kul.
Grannen hade kattallergi
”Det är nog bra om katten inte går in, vi är lite allergiska” hör jag värdinnan säga samtidigt som jag högröd i nyllet försöker agera målvakt framför öppen altandörr. Han är snabb, jag är inte det och i varje kurva så är jag fintad upp på läktaren.
”Näää, det förstår jag verkligen, klart inte katten ska in...” svarar jag snabbt samtidigt som jag ber en tyst bön att Milton inte tar ny sats mot dörren för att mentalt öppna kylen, poppa en bärs och slå sig ner i soffan med fjärrkontrollen mellan tassarna.
Efter tio minuter slutar allt tvärt. Katten är som blixten puts väck och vi sätter oss i tältet för breda ursäkter och lite snack. Ska precis dra ytterligare en urskuldande mening när jag tittar upp. På bordet framför oss ligger Milton. Mitt på bordet. Han är lycklig med rosa mousse i morrhåren och en uppsyn som säger: När är det är dags för nästa fest?
LÄS MER:Jag tvingas ta av mig skorna på festen – vem gör så med folk?
